Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1865, sida 3

lynne stulle de sannolitt traffa honom intar de hade sintat sitt besöt. Löllskapet fortfsatte således fin wandring genom parten, och en af främlingarne omtalade derunder flera kuriösa anekdoter, fom han hade hört angäs ende H. M., och frågade ledsagaren, om de woro grundate. Denne swarate, att man fade på fams ma gång mycket båre ondt och gobt om fonungen, att det more swirt att stilja det fanna från vet falska, och fom han wore fäftad wid hofwet borde man icke wända fig till honom för att begära upps lysningar. Alla engelsmännen woro af hans åsigt och anhöllo om ursätt för sin obetäntsamhet; des vas ursätter upptogos med godmodighet. Sålunda genomwandrades parten och sällstapet inträdde i slottet, hwars alla märkwärrigheter de fingo bes skåta: de stora salonerna, sängkamrarne, bibliotheksrummen, kabinetterna, deras ledsagare wisade dem allt med ren upplysta wälwilja, fon utmärker swenskarne. Derefter förde han dem åter ut i parfen genom en aveny ännu wackrare än ven, qenom hwilten re hade inträdt. Då re togo afsked af honom, uttryckte främlingarne den beundran slottet Dare ingifwit dem och woro blott sedena öfwer att re ide fått je konungen. Jag är för mungen, fore vå, tyftande på fin hatt, Carl ven 15:de till sina förwånade gäster, och helsande dem med behag återtog han wägen till slottet.