Ett aterscende. Novell aj Otto Roquettc. Öswersättning.) 1 Kapitlet. ö (Forts. ir. 1:o 79) mIÄr ni med afsi jt fom ett stycke trå i afton? hwistade hon med sitt förtrollande leente, fom stod i ftark motsats till hennes förebrående ord. Jag mar sårad. Hwad bryr ni er om en trär stock, då man så beredwilligt från alla Höll bjuder er fin hyllning? 2 War nu förståndig, Waldemar, swarade hon, kloch fött mig ide på ffam! Då man wet, att man fan lysa med fina wånner, är det förargligt att se dem gömma sig i kakelugnswrån. Jag litar på er. Hon) swäfwade bort och hwiskade något i örat på en af fina wäninnor, som belastad, med tunga gulds smycken, wände sitt röda ansigte emot mig. Panlines sista yttranden bragte mig i alldeles motfat: stämning. För första gången hade hon tal: lat mig wid mitt förnamn, medan hon eljest aldrig, äfwen då wi woro mellan fyra ögon, glömde det lilla ordet Herr. Jag hade fått upprättelje och var nöjd. Ungdomen slöt sig tillsamman för att börja en sällskapslek. Då utom mig och Römlinger inga uns ga karlar woro närwarande, blefwo ett par Äldre herrar engagerade. Det git långsamt och släpande lifsom alla konstlade nöjen. Man kunde fe på Em ma, aft hon brann af längtan att fluta fig till wår lrets; dock kunde hon ide mer än en och annan gång göra en titt bort till of, hwarefter Hou fom