Man borde i tide warna mannen, fortforssborgmästarinnan. Antingen mill den eländige unge mannen låna penningar af honom eller ock kanske tillochmed fria till dottern. Han behöfwer just att upphjelpa fina förstörda affärer genom ett rikt giite. Wår granne är en förståndig man! Ja, wissertigen, då det är fråga om penningar! Och då vorde han ide mwara blind i detta fall, det är sannt, ty bär gäller det äfwen hans utg, men flickan är en slamsig och egensinnig verson; om hor wäl får namnet Rotheneck i sitt hufwud, då wisar jig nog fadren swag då som alltid. Jag hade hört nog, ehuru borgmästarinnan, som aldrig dolde sina antipathier eller Höll inne sitt tar del, ännu en stund Fortfor att strängt ifra ifynners het emot Pauline. Dagen derpå skulle jag för forsta gången efter min återtomjt bejöfa henne. Men det war en föndag. Sewerin fom redan tidigt till staden, för första gangen olägligt för mig. Wi måste allesamman följa boramästarinnan i tyrkau. Andtligen då Sewerin på en stund följt sin moder in i hennes rum, war ögonolicket kommet för mig, och jag slant in i grannhuset. Hwem finner jag der sittande midt emot Pauline? Gustav o Rotheneck! Jag hade kunnat stelna. då hon emottog mig kallt oc) afmått fam en fremling och derefter åter upptog samtalet med don andre. Men ännu trodde jag ide på uppriktigheten af denna os nad, jag trodde mig känna Panlines karakter. Un dertryckande min häftiga rörelse, ställde jag mig full komligt ogenerad och blandade mig i samtalet i iaf sigt att utforska Hr. v Notheneck. Kring Panlinee läppar spelade ett lätt smålcende, under hennes 5. gonbryn blixtrade det förstulet. Jag tog det fö uppmuntran och blef lifligare. Men hwad måst jag upptefwa! Pauline wände nu samma spel mot mig, ton