Helsingborgs-Posten – 26 september 1865, sida 3

till de gammaldags möblerade och efter nutidens be grepp temligen odeboliga gästrummen. Jag talade helt förtroligt med kretsdomaren och hans hujtru om de förhållanden, fom fört mig till dem, Båda förstodo mig rätt wäl, då jag, ehuru skonsamt, skildrade för dem min faders ftränghet och lördomar. Han war fö tslig kujsin till borgmäjtars inann. Wälmående köpman, allwarlig, afmält, sträng i grundsatser, hatade han allt, fom afwet från tin gens wanliga gång. Män moders efthetiffa och konst. närltga sysseisättningar woro honom wederwärdige och måste till en del hallas hemliga för honom Af fyra söner war jag den ende i lifwet. På mic byggde han siti Hopp om fortsättningen af hans af: får. Men un hade min natur i få måtto spela honom ett spratt, fom jag hwarken hade smak eller duglighet jör tköpmansyrket. Med tungt Hierta oc egentligen mot fin öfwer tygelse beslöt han ändtliger att låta mig studera. Om jag ötminstone hade we lat olifwa jurist! Jag kunde på den wägen hafwa hopp vm att blifwa en stor man i staten! Men nas turwetenskaperna — han kunde icke inse, hwartil de egentligen gagnade, icke Heller hwartill de ffull leda mig! Han älskade mig ömt, jag hade hundrade bewis derpå. Men hans kärlek wisade fig mest den jernharda stränghet, med hwilken hamsånnu mi universitetet öfwerwatade mig, i det han försäg mi med knappa medel och salunda Höll mig ståndig beroende och osjelfständighet. Jcke få min moder hwilken ide allenast uppmuntrade min tidiga hår för naturwetenskapliga och andra samlingar uta äfwen bättre förstod min natur. Det hude ide wa vit underligt, om den ungdomliga lefnadsdriften un der fadrens stränghet få mycket otåligare och tygel lösare sökt fig luft. Men i hemmet förblef jag er stygg warelse, till stor bedröfwelse för min moder som icke ens i fällstapslifwet hade någon glädje a mig. Hemma kände jag mig en gång för alla oft