Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 3

nära nog en wecka sednare än man wäntade er? meonade hon, fom förde ordet. — Jng fommer till fots oc) har uppehållit. mig här och der under wägen. Landostapet är herrligt! — Det har fallit ev i smaken? Det war föriräffligt. Ni har wäl flitigt samlat in stalbaggar? — Nej — oletydligt. — Men sa åtminjtone wändt upp och ned på stenröset för att finna diamanter? — Alldeles ite. Men bur wet ni .. ... och bur fan ni weta fen, att man wäntat mig? — Man istar ide förgäfwes godt grannskap i en smästad! — Men om jag nu icke wore den rätta, won ett flags wagabond, för hwilken ni borde wara på er valt? i — Kunna dessa båda egenskaper ide wara föres nade? frågade hon med en stalkaktighet, fom synmtes mig utmanande. Men hon tycktes blifwa försträckt öfwer fin egen djerfhet, och en förebrående blick från den andra lät henne förstå, att hon hade något art godtgöra. Jus nan jag kunde inwända något refte hon jig och fade: Het är ide widare begwämt för er dernere att tala med oss härappe; törs jag inbjuda er att taga plats hos oss tills er slägting kommer hem? Hwem hade kunat motstå en sadan inbjudning? Stall jag på stället klattra upp för muren ? frå: gade jag, full af öfwermod. ÅFlickan tycktes mmudja. Men med en snabb, te ende blid mätte Don muren, fom jyntes vöfwerftiglig, och ropade: Ja, om det faller er lågligt! Jag gjorde mig genaft beredd. Hwad hade mäl i ett sadont ögonolick förefallit mig oufförbart? Den öfwerdadiga blondinen lutade sig öfwer muren, för att hänande betrakta mina, fom hon förmodlis gen hoppades, misslyckade ansträngningar. Men då hon märktte, att jag wertligen lyckades klättra ett