Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 3

par fot i höjden på några framskjutande stenar mucen, ropade hon hastigt afböjande: Iej, nej Som tjufwen om natten skall ni icke intränga blan oss. Kom ni beskedligt genom dörren, ni finner der om hörnet till wenfter. Jag fprang uner och hade i ett nu swängt on hörnet. Ett ståtligt hus, till hwilket twärgatan upp för berget ledde, emottog mig; jag passerade genon den rymliga, bwäljoa förstugan öfver gården til trädgården, vid hwilkens port jag emottogs af mi oretanta. Ogonblidet derefter fatt jag werllige under de höga lindarne midt emot de båda fliforna Den tystlåtnare bland tem blef wid ankomsten a en fremling om möjligt mera skyga, ehuru bon dor jyntes uppfatta det lustiga i sunationen. DÅ hor någon gäng lyfte de bruna rådjursögonen från bro deriet, blixtrade det till i dem liksom af hemligt nöje Men den fom egentligen förde ordet wisade fig full komligt inne i situntionen. Wår betantskap wa egendomlig; utan alla relationer suto wi gent emo hwarandra och samtalet blef derefter. Det kund icke flyta i en jemn fåra, det war, fom då stal och flinta mötas och låta gnistorna lustigt flyga om tring. Man utmanade mig med tätt trots, låt mi förstå hwad man redan wisste om mina speciell. förhållanden, mina egenheter och swagheter, och ja blef icke swaret styldig. Min motständarinna för rådde ett barnsligt nöje öfwer, att kretsdomaren skall söka fin gäst i hennes faders trädgård, och wänd esomofstaft sitt hufwud åt gathörnet till för att se om ingen skalle komma. Plötsligt slog hon skrat tande händerna tillsamman och utropade med er blick mot trädgårdsdörren: Der har wi redan Em ma! Hon har sett fran fönstren hwad som förega härnere, och har ide kunnat berga fig för nysifen het. (Forts.