Helsingborgs-Posten – 12 september 1865, sida 3

fotade inom mig — af mina fragmentariska anteck. ningar wid denna period af mitt lif har du redan lärt fänna min sinnesstämning såwäl som de be dröfliga scener, fom föreföll emellan Jasinta oc mig od) mitt slutliga beslut att för alltid lemna henne. Jag begaf mig också till en af mina landtegendomar och sysselsatte mig der med anordnandet af en lifstidsrenta åt Jasinta och hennes barn oc beswor henne att blifwa förskonad från att meta, hwillen wisteljeort hon för framtiden malde — Jag kallades från denna sysselsättning till hennes dödsbädd — Med? hwad känslor jag begaf mig till min för få tort tid sedan ömt älskade makas dödsläger, det lun. na ej ord återgifwa. Jag erkänner att kärleten tämpade att besegra hatet od) tysta den tillfreds. fällda hämdens glädje, ty det war dock mina ord som få djupt träffat henne, att de gifmit henne dödsstöten och dock hur förfärligt att fe henne dö, hon den enda warelse jag werkligt äljffat. — — — — Du wet Enul, hwad som tilldrog fig wid denna dödsbädd och wore några menskliga qwal någonsin stora nog att ädraga sig himlens medlidande, hade det sälert warit mina och mina ängersulla böner skulle hafwa återköpt Jazinta till lifwet — — doc, nej! Hon war död — förlorad! — — men hon hade återgifwit mig dig! — Dig, Emil! min fon: Jag war nu lika öfwertygad om den döda Jazintas ostuld, fom min blinda swartsjuka förut gjort mig öfwertygad om hennes brottslighet och min djupa ånger fom mig att glömma allt det, fom hittills siätt som talande brwis mot henne, till och med förluften af porträttet betraktade jag fom en tillfällig olycks. händelse utan betydenhet, hwilken Jazima förmors ligen ej i första ögonblicket mågat omtala och fedan aj stolthet förtegat wid mina förolämpande misstankar dem hennes medwerna oskuld ej behöfde detta medei för att tillintetdöra. — — Så komma of; olife håstot att på olika fött betrakta samma sak