Helsingborgs-Posten – 22 augusti 1865, sida 2

sista sordringarne, hade de ändtligen nått den punkt, der ett krigs utbrott syntes wara oundwikligt; att få ide stedde, torde ensamt böra tillftrifwas å ena sidan Preussens fasthet och å den andra sterrikes swaghet. Strart efter freden i Wien wisade det sig, att de allierade drogo åt olika Håll; sedan den intima samwerkan upphört, ywilken krigs operationerna och fredsförhandlingarne gjorde nöd wändig, började de äldre förhållandena att åter: taga fin magt: Ofterrife och Preussen blefwo snart åter, hwad de warit före kriget, naturliga rivaler, afundfjunka öfwer hwarje tumsbredd mark, hwarje uns inflytande, som den ene kunde förwärfwa på den andres bekostnad. Underhandlingarne om en definitiv ordning i hertigdömena antogo också så godt fom från början en spänd, nästan fiendtlig farakter. Eggadt af utsigten att samla omkring fs förbnndsstaterna af andra och tredje rangen, åtog fig Osterrike att föra ben loyala förbunddmajoritetens talan; det yrkade, att hertigdömena borde såsom en ny mellanstat ingå fåfom fjelfftänvig medlem i förbundet, och utkorade Auguftenbors garen till sin kandidat för den nya thronen; Preusdz jen borde efter Österrifes förmenande, nöja fig med ersättning för krigskostnarerna, tillätelsen att för sin marin begagna Kiels hamn och rättigheten att med preussista trupper besätta förbundsfästningen Rendsburg. Preussen framlade redan den 22 dre Februari sitt utförliga program, hwiltet det sedan ide modifierat ett hårsmån. En fullständig ans nexion synes en tid bortåt hafwa föreswäfwat fos nung Wilhelm och hans förste minister, och det har utan twifwel warit för vem mycket påkostanxre, att instränka fina anspråk till sebruariprogrammet, enligt hwiltet tull, pojtz och telegrafwäsendet ffall komma under preussist styrelse, Kiel, Als, Dybböl och ett lämpligt territorium mid den påtäntta Norte sjölanalens båda ändpunkter afstäs åt Preussen och slutligen de wapenskyldige i hertigdömena enrolleras i ben preussista armeen och flottan. Atslilliga försöt från Ssterrites sida att net pruta dessa anspråk, fom, om de bewiljades, slulle göra den regerande fursten till en skugga af en suverän och dessntom icke alls rimare fig med formen och wäsendet af ret tyska förbunret, strandare mot v. Bismarcks obewekliga bald: starrighet och slutligen återftod för Österrike envaft walet emellan ett krig med Preussen och fullstänrig eftergift. Det förra förbjöd fig fjelft; med Österrikes usla sinanser och dess pretära poli: tisla ställning för öfrigt — Åtalien i def rygg och ingen enda betydande bundsförwandt mid dess fira — skulle ett krig med Preussen hafwa ledt till en fullständig upplösning af kejsarstaten. Till det setnare lunde man, ätminstone för skams skull, lita litet begwäma fig. Men när har wäl ven diplomatiska fyndigheten nägonsin stått handlös, då ret gällt att på ett anständigt sätt mastera ett rviplomatiskt nererlag? Det österritista kabinettet sände grefwe Blome till konung Wilhelm och hr v. Bismarck i Gastein, oh efter någon tids bråk, fom man öfwerens om ten lösning, hwillen i ressa var gar unter ett högtidligt möte emellan suweränerna jemte teras ministrar wannit en formlig trvattatsmesjig bekrästelse. Att döma af alla hittills ere hållna underrättelser, innehåller ten i Salzburg mtertecknade öfwerenskommelsen, att Lanenburg fall asstäs åt Preussen mot en summa penningar åsom ersättning åt EÄsterrile och att provisoriet i. Sleswig och Holstein fall fortsättas på det sätt utt Osterrike regerar Holstein och Preussen Slesvig, tills bättre tider randas och man fan samsas m en definitiv orrning. Jngen betwiflar emelertid, att man här har början till slutet — herz igrömenas afståenre åt Prenssen mot penningeerättning åt Österrile. Säkert är, att Auguftenorgaren räknat fina bästa dagar och att ret hi anefter lika litet på allwar blir frågan om honom om om någon annan pretendent. Preussen har ålunda wunnet spel, men en fråga återftår ännu: fall ret lika wäl reda fig med en europeisk inter-). ention, hwilken ide fon uteblifwa, fom ret redt fig s ied tet magtlösa Ssterrike? ; 5 Y