Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1865, sida 3

fär tacka dig för de wackra blommorna, du wet icke hur mycket de ba glädt mig! — Swarför skulle jag ej roa mig med att läsa Tordensköld? fade Annette halfhögt; jag Har ju alls tid af Pappa hört så mycket om sjön och fjöhjel tarne. Han har sjelf warit både i frig och fteppabrott, han har slitit mycket ondt på hafwet, och dock har han försäkrat mig att han känner längtan efter hafwet fom efter fin ungdoms fofterland. — Det gör hwarje sjöman Annette. Har ide jag ocfå sagt dig hur högt jag älskar sjön. — Men då har du säkerligen ej warit i någon far ra på sjön? — Hwad kallar du fara? Det har alltid warit min önskan, att jag en gång måtte få min graf i wågorna. Tror du ej att man ligger bättre i fjör gräset på hafsbottnen än mellan tränga bräder? — Carl, fåt bli att tala få. — Agueta, du är ej ditt namn wärdig. Du wet ej bur frisk sjön är, när stormarne blåsa upp till dans på de luftiga böljorna, du anar ej Hur stolt det är, att funna tämja dessa milda elementer. — Du borde tala med wördnad om dem, fade Annette i en tillrättawisande ton. Täntk, om du en gång sjelf mäste — — — Jag tyder mig mins nas, att Edward en gång berättade för pappa, ott du war nära att förlisa. — Sa, det war i fjor. — Hwarför har du ej berättat mig det? — Du har ju ide frågat mig derom, swarade Carl leende. — Berätta då det för mig — men gör dig nu ej bättre än du war, tillfogade hon i en stämtsam ton. Carl drog fram en stol och satte jig midt e mot henne wid fönstret. D Det war fjor i Februari månad, började ban, då jag for fom styrman med briggen Lonise. Wi hade passerat nordsjön, för att gå till Boston