Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1865, sida 3

AcOA — och hade med wackert, klart wäder kommit in i fas nalen, då der, — det war just den tjugonde om aftonen — började ett få förfärligt fnöglopp, att wi ide tunde fe tio famnar framför oss. Sjön antydde dessu om att wi funde wänta hårdt wäder. Hur wi beredde oss att möta det, behöfwer jag wäl ide bes rätta dig? Annette, swara mig då. — Nej, wift ide, det förstär jag ju ändå ide, swarade hon oåtåligt. Hon hade lagt båda armars ue i kors, böjde fig bort mot Honom och betraktade honom få uppmärksamt, fom om hon kunde fe genom mörkret. — Sunart kom också ett par få wåldsamma minds stötar, under det nägra af folket war uppe för att beslå seglen, att en rå bröts för oss, och en matros föll ned på däcket. Foltet.... — Nej un will jag ej höra mer, afbröt Annette honom. — Jo wisst, Annette, du skall Höra det. Fallet olef förwirradt och samlades omkring honom, men den andre styrmannen såg nog att ingen tid mar att spilla; han sprang fram, tog liket i fina armar od) kastade det öfwer bord. Jag stod wid sidan om honom och hörde det plumpa i wattnet — det mar hans begrafning. — War han då dödse frågade Annette. — Det hoppas jag, det war ej 4d att fe så noga efter. Nu till wäders ropade han och war fjelj den första i wamten. Wi andre följde efter. Det war en förffrädligt mört natt, winden piftade of snön i ansigtet, sjön spolade beftändigt öfwer däck, få att man mäste hålla fig fast, för att ej gå öfwer bord, och wi märkte, nog att wi föllo af och ite kunde hålla kurseu. — Klockan ett om natten, jag hade just gått ned i kajutan, fingo mi plöteligt en få wåldsam stöt, att däcket föll ned i rummet till of och jag trodde att steppet Hade åtskilts. Kaptende tum störtande ned blek fom ett lif och ropan ot