Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 3

och stod ensam vid hans säng, då han drog sin sista suck. Otto Frisch och den unge läkaren Wilhelm Möller hade redan från de första studentdagarne umgåtts förtroligt med hvarandra. De vänskapsband, som knytas under denna period, äro dels de fastaste af alla, dels de forgängligaste; ty när man i ett muntert lag dricker b orskal med tio, så känner man om ett hallt år endast fem af dem och om tre år endast en. Orsaken hvarföre just denne ende blir vår förtrolige vän, beror största delen på slumpen och lokala förhållanden, ty likheten eller olikheten i de andeliga individualiterna bidrager ungefär lika mycket att knyta menniskor tillsammans, som den Omständigheten t. ex. att båda bära blå frack med blanka knappar, eller jag en blå och ban en brun. Bessa två hade slumpen ensamt knutit till hvarandra. Under det Otto med sitt älskvärda väsende blef allas vän, var Miller en kall reflexionsmenniska, som icke delade intresse med någon. Han stod i samma förhållande till sina kamrater, som en halfö till fosterlandet; Otto var den landttunga, som förenade honom med detta. och då tidens ström sköljde bort Otto, blef han isalerad som en ö, som icke har något annat gemensamt med fastlandet än den ömsesidiga utsigten. Men äfven deras vänskap hade sina serskilta petioder. Den hade nått sin kulminationspunkt, då Otto lärde känna Julie, gick förlorad, då han blet förälskad, och vid förlofningen, återstod knappt något annat än att de ännu som förut bodde tillsammans och hade dagligt umgänge. Vänskap och kärlek äro två fiendtliga känslor, som undergräfva hvarandra; den, som älskar uppriktigt, är förlorad för sina vänner, och den älskare, som slutar sig till en förtrolig vän, han älskar icke längre rätt varmt. Det var fram på senhösten, som Otto, effer en sommars tyst svärmeri, knöt sin förbindelse med Ju