Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

han anade; der han väntat sig sinna en ung filosof vid slitans lampa, skulle han genom tobaksröken hafva skymtat ett muntert EL bombreparti, och der han drömt om en lefnadsglad liten flicka, ifrigt arbetande på den klädning, i hvilken hon skulle lysa vid nästa öns bal, hade han måhända fått se ett sorgligt sjuklägen Uppträdena derinnanför visa sig emellertid ibland så tydligt, att man icko gerna kan misstaga sig om deras natur. Sålunda fann man i en våning af ett litet nätt hus tre upplysta fönster, af hvilka de öfversta stodo öppna: gardinerna viftade fram och tillbaka, hotande att släcka den fladdrande lampan, hvilken redan förat brann skralt nog. Den kastade sitt ostadiga sken på en sjukbädd. i hvilken en blek och orörlig varelse drog sina sista, tunga andedrag. Vid sidan satt en ung qvinna, insvept i en schawl ; i ena handen höll hon en hvit näsduk, hvilken hon ofta förde till ögonen för att borttorka de trambrytande tårarna, med den andra tryckte hon den sjukes hand som, och fastän känslolös för hennes ömhet, hvilade dock hans stela och förvirrade blick på henna. Julie hade nästan uppgifvit allt hopp om Ottos räddning, och hon trodde det ögonblick vara nära, då hon skulle skiljas från honom; hon ville icke veta, att det redan var förbi. Det ligger något obehagligt i att se den kärlek och ömhet, med hvilken de flesta hänga fast vid en halfdöd menniska, hvilken för länga sedan beröfvats medvetandet och blott har en svag andedrägt till bevis att han lefver; sålänge ännu en gnista af lifskraft finnes qvar, är hon dem likaså kär som någonsin förut, utan att de betänka, att det, som fängslade dem vid henne, att det, som var dem så dyrbart, redan för länge sedan sagt dem sitt farväl. Julie visste, att hon förlorat honom, och hon hade redan sökt den tillflykt, som är så vanlig, när det hopp, som upplyst vår framtid, föravinner.