Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

Stockholm. En brefskrifware i A. B. berättar följande om Chriftina Nilssons ankomst till sin födelsebygd: Efter en stund steg ett ungt fruntimmer, åtföljdt af en annan dun, ur en af wagnarne, och wid henne fästade fig allas blickar med ett lifligt ins tresse. Hon war enkelt, men smakfullt klädd, i en tunn grå ylleklädning, med kofta af samma tyg, besatt med swarta knappar. På hufwudet bar hon en högkullig italiensk halmhatt, kring hwilken i stället för band mar lindadt ett blått flor. Pi hatten gungade såsom prydnad en uppstoppad swala. Första intrycket af den unga, älskliga sångerskan war ytterst tilldragande. Det låg något ljuft och harmoniskt deri. Det sätt, hwarpå hon helsade vå de nyfikna, beundrande åskådarne, war inta: gande och förrådde en elegans, ntwisande hennes wana att röra sig i ven stora werlden, på samma gång hela hennes wäsende förrådre, att hon bewaz rat vet smäländskå naturbarnets friskhet och ofonjtlade finne. Hon är lång och fmärt af proportivs nerlig wext, har blåa, uttrycksfulla ögon famt lif: nar de fotografiporträtter, fom finnas af henne. Wid ankomsten till Alfwestad woro twänne fruns timmer henne till mötes, och dem åtföljde en gam mal gråhårsman, klädd i bondkläder, fom såg litet förlägen ut och höll fig bakom de andra. Knappt hade tåget stannat och konduktören öppnat magna dörrarne, förrän Christina Nilsson skyndade ut, liksom otålig att få beträda sin hembygds mart. Hon blickade omkring sig, och då hon blef warse den gamle manen, från hwilkens ögon ett par stora tårar banade fig mig öfwer de fårade fin verna, utropade hon under djupaste rörelse: AH, fe far! samt helsade först barnsligt godt på hos nom, och sedan på de båda fruntimren, som woro i hans sällskap. Gubben såg smått förlägen ut för den allmänna uppmärtsamhet, som kom honom till del, men betraktade likwäl den fina gestalten med faderlig stolthet. Omkring denna wackra grupp samlade fig nu don nyfikna mängden och pasfages rarne, då helt oförmodadt en enkel qwartett, im proviserad af jernwägstjenstemän och ett par officerare, uppstämde den enkla och sköna folksången: Hriftallen den fina Dessa toner kommo för: modligen mången sträng att vibrera i den unga sångerskans inre, ty hon rodnade och bleknade, fyntes djupt rörd samt brast slutligen ut tårar, glädjeperlor lika klara fom hennes egna sköna toner. Efter sångens slut tackade hon och tryckte händerna på sångarne, fom beredt henne denna angenäma öfwerraskning, och sedan hon helsat de närwarande, afreste hon med de förenämnda fruns timmerna och fadren till Husaby bruk, sitt barns domshem, hwarest den gamle mannen ännu är torpare. Han har förut lefwat i fattiga omftäns digheter, men har nu genom fin dotter blifvit förs satt i en god ekonomisk ställning. Den unga frejdade sångerskan kommer under en kortare tid att wistas i hemmet, men lärer utan att besöta hufwudstaden, derefter öfwer Göteborg begifwa fig till utlandet, för att fullgöra fina enaagementer.