Helsingborgs-Posten – 4 juli 1865, sida 3

— Hvad tiden snart försvinner, sade han efter en lång tystnad. Jag kunde knapt tro, att tre månader förflutit sedan vi kommit till New-York, om ej den omständigheten, att vi skola afresa i morgon, ger mig full visshet derom. — Afresa ,sade Und ine tankfullt, och hvar reser ni då, om jag får fråga? — Till New-Orleans, hvarest vi framdeles komma att bo. Han observerade henne noga, då han talade. Hon nedslog ögonen för ett ögonblick; men, då han åter upplyftade dem, voro dessa ögon lika klara som vanligt. — Jag skulle gerna vilja komma dit, försäkrade hon; det måtte vara roligt få se sig omkring i verlden. Om jag vore rik, skulle jag vilja resa till Nev-Orleans, England, Paris, Canada, Rom och Niagara floden. — Och ni oroar er icke öfver denna skiljsmessa: Är jag så likgiltig för er? frågade han nedstämd. — Jag vet icke hvarför Jag sulle oroa mig deröfver. Ni har visserligen varit den tillgifnaste och ifrigaste af mina beundrare; ni har högre än de andre gifvit tillkänna ert bifall, när jag dansat bra, och ni har skänkt mig de vackraste och dyrbaraste blombuketterna, men annars har jag ej funnit, att ni är olik de andre. När en flicka ser tre eller fyra dussin beundrare för sina fötter, hvarför skulle bon då bekymra sig om hon förlorar en af dem? Hon log och såg utåt fönstret. Edvard Lester rodnade. — Således Villette, sade han kallt, och jemt hållande hennes hand, är jag endast ansedd af er såsom en enhet i den stora hopen af edra beundrare? Om jag förr vetat detta — skulle — — Skulle ni skonat er röst och besparat ert myn