g3å en gång skulle få börja flera språk. Det har litwäl alltmer börjat göra fig gällande, att det myckna talet om öfweransträngningen i skolorna war ide få litet öfwerdrifwet, ja på de flesta ftällen har man alls icke welat weta af någon öfmeransträngning. Om en sådan egt rum, få fan man nästan taga för afgjordt, att den haft fin grund dels uti föräldrarnes fåfänga att wilja fe fina barn jaga i galopp genom klasserna och komma i förtid till universitetet, dels uti lärarnes oförmåga att inse, att swagt organiserade lärjungar böra skonas så mycket som möjligt, dels slutligen uti wissa lärares falska begrepp om underwisningens wäsende, hwilket de alltför ensidigt uppfatta såsom förcträreswis altivitet å lärjungarnes sida. Faran för öfweransträngning är utan twifwel störst i de högre ktasserna; men hwarföre då icke utesluta få dana läreämne som fysik och kemi, hwilka genom sietfwa jur natur alcrig kunna blifwa annat än universitetssturier? Det är märkligt nog, att just te, fom uppstämt te högsta ropen på öfmeranfträng: ning, äro de ifrigaste i att yrka nya ämnens ins förande i tessa tlasser. Finge de råda, dessa out tömliga projektmakare wid läraremötena, så skulle säkerligen inom kort hela universitetet flyttas in i skolan, och man skulle få fe scolares mid disjettionsbordet, litfom mim redan nu sökt göra dem hemmastadda i laboratoriet.