Helsingborgs-Posten – 2 december 1864, sida 2

insände socknemäånnen ett ombud till staden, för att efterfråga den sjukes tillftånd. Bndbä raren anlände och uträttade sitt uppdrag. Dömmen om hans bestörtning, då han emottager den sorgliga un derrättelsen, att den sjule redan aftidit i följd af fina blessyrer! Med detta sorgliga budskap måste han äterwända till hemmet. Det war tunga fjät att wandra. Bland den aflidnes släg ingar blef bedröfwelfen stor; det återstod dock intet annat alternas tiv än att hemta liket och widtaga arrangemens ter för begrafningen. Några dagar derefter syntes en wagn med en swart lilkista långsamt föra ut genom lazarettsporten och ställa fin kosa mot södra tullen. Det mar litet efter hjelten i denna berättelse, fom sälunda forslades emot sitt hem i lifstiden. Begrafningen firades i all enkelhet och med de på landet wanliga ceres monier. Derwid förekom för öfrigt intet anmärkningswärdt. Efter nägon tid skulle bouppteckning förrättas; märderingss oc) befjigtningsmännen woro redan upptagna med utförandet af sitt prosaiska uppdrag, utan att frulta når gon räfst af den aflidne efter att de slulle frö ras i deras wigtiga förrättning af någon flags uppenbarelse från de dödas rike. Men de uns derbara makterna i det riket hade annorlunda beslutat. Dörren öppnades oförmodadt. I Gus dar, hwilken syn! Håren resa fig på wårt hufwud mid blotta tanken derpå. Det war den döde, efter hwilken bouppteckningen hölls, lifslefwande och iklädd den wanliga habiten. Hwilka känslor skulle icke genombäfwa de hederwärda dannemännen! Här kunde intet twifwel ega rum. Det war en uppenbarelse, icke under den mörka delen af dygnet, då nattens andar äro lössläppta, ide eng i den mystiska ffyms ningen, då en sjuklig fantasi tror fig fe gastar och widunder i hwarje stubde på wågen, utan midt på ljusa dagen. Sjelfwa materialismen maste bletua och förstummas inför en sådan andlick. Men ännu mer! Den hemske gengångaren, fom war oförsynt nog att få här utan widare uppträda oc förorsaka hederligt folt bryderi, öppnade fin mun och började tala på en bred och twärsäker dialekt, fom buupptedsningsmännen mycket wäl kände igen. Nu hade emellertid deras förslräckelje nått fin tulminas tionspunkt; de samlade sina tankar tillräckligt, för att med någorlunda ngn kunna afhöra det wäntade budskapet från andarnas werld. Men gasten behagade icke lyfta på den slöja, som döljer det tillkommande, utan talade istället om lazarettet och den goda behandling, han der åtnjutit, samt derom, att hans tillfriffnande gått långsamt. — (Tillfrisknande! — hwad för något ? utropade tre munnar på en gång. — Ja wisst; war det så galet kanske att jag blifwit frisk igen 27 — Bewars menniska, år du ide död 27 — Jag är wäl få f-n heller och inte död — IH, han åkallar den onde, stammade de förskräckie bönderna, det går ide honom mwäl! — Rå detta är juft en wacker sammangaddning, utbrast den döde, fom börs jade ana oråd: fwad i Guds namn han i här att beställa och hwarföre wiljen I göra mig till död. — Ar du då ide död, yttrade de fre med gapande munnar ; ha wi inte kanske sieljwa warit med om att stoppa dig nes i grafwen; det mill du wäl inte beftrida 2 Den döde afgaf nu en omständig berättelse om det som wederfarits honom, sedan de sist träffades, och man fann nu å ömse sidor att det Hela war ett missförständ. En namnförwexling hade — — —— —