Helsingborgs-Posten – 28 november 1864, sida 2

Gällt pinglade klockorna i bygeln öfwer halsen på Marusckka, fom trafwade i midten säsom tygelhäst, under det Ynka oc Anfa gingo i fort grlopp på sidorna. Med den tjocka fårpelsen trångt åtdragen Med bältet, mössan af mårdskinn långt neddras gen, fötterna omwecklade med groft ylletyg, ur hwilket den ena hålen nyfiket tittade fram, stod Raul Jvanwitsch stolt i trijugan och sägnade fig åt fina ålsklingars eleganta, kraftiga rös relser, hwilka, seende fig tillbaka, lygnade till hang smeknamn, hans uppmuntrande pajdol. Snön knarrade gnisslande under de wäldiga hofwarne, hwilka ej lemnade något spår på dess hårda, släta yta. Redan länge sedan hade solen, hwilken endaft wifade fig vå den monotona, gråa himmelen fom en dunkel skifwa, lutat ned åt we stern, och jemt brusade det outtröttliga trefpans net framåt med oförminskad hastighet. Men nu tyckke deras förare att det kunde wara nog för den dagen, och i en liten bykrog, fom wis fade fig wid ett skogsbryn, gjordes halt. Wärden, en jude, såsom nästan ofwerallt, kunde, oaftadt allt bemödande, ej purra gås sten; smicker tog han lugnt emot fäfom en flyls dig tribut, afhandlade mycdet noga om fnaps fen, bafran, brödet och löfen, och låg mellan hästarne, fom han ensam skötte. Mot middagen andra dagen dykade Kremls lysande kupoler upp för den framålskyndande, och redau började han att i minnet genomgå sin moders anwisningar, då ett raskt ryttartåg flams rade honom till mötes. Håll, bonde! ropade en skäggig karl, fom hade elt fruntimmer framför fig på sadeln, till honom: damen här kan ej fördraga ait rida. Wånd derföre om; du har äran att skjutsa henve.