Helsingborgs-Posten – 21 november 1864, sida 3

— Lef wäl, swarade Millicent. Mr Stuart hörde den tonwigt hon lade på ordet! och smålog. Han gif bort med leeadet ännu på fina läppar, och Millicent stod och såg efter den mörka gestalten få långe fom möjligt. Länge war det ide, ty det war nu alldeles mörkt och de nakna grenarne bildade en mörk båge mot den blyfärjade himlen, war: ifrån regnet oupphörligt nedströmmade. Hwad menade han? Hwarföre hade Han sagt detia genda ord och derpå slutat få vårt? Hwad stod han i begripp art göra? Och fram: för allt, hwad fom han och hand åtgörande henne wid? Hon lyssnade till winden, fom sakta fuckade i träden och till regndropparnes enformiga fal: lande på stenterassen, och frågade fig sjelf, hus ru det skulle wara henne möjligt, på samma fått fom för hennes swägerska, att uthärda med ett sådant läge den ene månaden efter den anus dra. — Nej sade Millicent, jag skulle ej funna det, intet skall förmå mig dertill. Hon Var glad, att betjenten bar in ljus oh drog ned gardinerna, och att hennes broder fort efter fom in för att föra bhenne till bordet. Efter gick hans hustru med den lille Carl, fom rent u: föcktarade, att han ide gick till sän js förrån han hade åtit deferten. Till och med middagen war en wariation. Det war dock att företaga fig något och der war något att tala om. Hon wisste få wäl, att den närwarande känslan af ledsnad war en orättwisa; att hon borde göra något för att sysselsätta fig och att hon, likasåwäl fom an: dra menniskor, war i ftånd dertill, i stället för att söfa efter den mängd förströelser, hwarwid hon war wand; men der är eft stort Meg från å