Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1864, sida 3

dundrande fart omkull o b föll ballänges i en tägring derifrän han lika rädd som stamflat smög sid undan. — Timmernan! — ropade kavten Ulf efter honom, under det malroserna strattade i filt skägg. — Du glömde dia yra, fortfor kaptenen, då timmermannen fom bugande tillbaka. Den fom är få slonk i munnen får inte gå och lata fig, förstär du, utan lika flinkt bruka fina hän der. Kapenen git nu med armarna i fors på ryggen och sparserade på afterdäck, fom omin: genting passerat. Angelicas förmåga att röra fig Hade ej år terwändt; men hon hade i friskt minne frepår resareng och hans frus fasansfulla tamtal oh hon hade äfwen hört större delen af ffepåtims mermannens ord. Hwad skulle hon göra? Sfulle hon upptäcka för besättningen Det förfärliga brott, fom kaptenen och förste styrmannen, hans fon, hade i fianer? Hon wågade det ej, ty hon fruktade då med skäl art besättningen skulle gör ra myteri, då hon kunde räka i de råg mas trosernas wåld. Men war hon ej redan förut foremäl för förste styrmannens passion? Kände hon ej änuu huru hans kyss brände på hennes läppar? Hennes hjerta wille brista af ängslan, men ånnu hade hon ej nägon förmåga an rös ra fig. Då började åffan att mullra och blir: tar korsa fig vå det molnberådta himlalmwalfwet. Eit fruktanswärdt owåder ubrot om briggen red ömsom på ryggen af de skummande fisarna, öomsom låg den såsom i en afgrund Den gamla skutan Höll dock ännu tillfsammans i fina fogningar. Kapten Ulf syntes lugn, ty han stoppåde obb rökte fin pipa, alltemels (anåt fomurenderande genom roparen. (Forts.)