Helsingborgs-Posten – 28 oktober 1864, sida 2

kadaver på en gång simmade ned med strömmen och utbredde sjukdomen widare. — Korg eller anka. Från Frankfurt toes graferades den 16 dennes till Börsenhalle, att Konungen af Swerige uttryckligt nekat att gifwa fin dotter till gemål åt danska fronprinjen, hwarom danska hofwet lärer anhållit. — En björnjägare i Lappmarken. J Swenska Arbetaren läses: Jbland de björnjägare i Lappmarken, font med mycket beröm uts märkt fig, förtjenar att nämnas eu man i BWils helmina jocken, fom ännu lefwer, och bör frällas i bredd ared många andra, fom i detta af seende förwärfwat fig något rykte. Han är till sitt Yttre bonde och heter Jakob Pehrsson samt är nu omkring 60 år gammal. Denne Jakob har åtstilliga gånger — ibland ensam och stundom i sällskap med några andra — haft allwarsamma och blodiga fejder med Hbjörs narne och derwid utmärkt fig fåsom en oförskräckt man. Dels med kulor och spiutstygn, dels genom anbringande af giller har han dö dat omkring minst 70 björnar, af hwilka han ofta erhållit blodiga blessyrer. Ett af hans jagtäfwentyr war ifynnerhet märkwärdigt. År 1863 om hösten gjorde han i sällskap med sin fader f. nämdemannen Pehr Jakobsson i Sfansholm en utwandring till skogen, för att efterse ett s. k. slagjern, som han någon tid derförut på ett ställc utgillrat för en i nejden wistande björn, hwilken under sommarmånaderna hade skamlöst utöfwat sin roflystnad emot åboernas å betesmarkerna utsläppta kreatur, hwilka ofta ofredades och dödades. Wid ankomsten till det ställe, der gillret war anbragt, möttes Jakob och hans fader af den owäntade anblicken att je nalle — en werllig jätte i sitt slägte — fastsittande i slagjernet. Wid åsynen af fars larue lösryckte fig dot björnen snart och rus fade i wildt raferi mot dem. Jägarne rakade i en swår belägenhet, och utgången fyntes högst twifwelaktig. Fadren Pehr beröfwades mid björnens anfall sin fria ställning och blef liggande under den förfärligt wredgade fienden. Af björnens betar erhöll gubben outplånliga minnesmärken, inalles 18 större och mindre fär, och han Hade säkerligen blifwit dödad, om ide Jakob emellertid med fin kraftiga arm sträckt sitt spjut emot björnen, hwilken derigenom hin drades att längre hålla sitt rof. Snart fri gjorde fig dock björnen från det mot honom utsträckta och i bröstet intrydta spjutet, — och Jakob blef genast anfallen af sin förfärliga motståndare, hwilken med stegradt raseri förs hyade sin strid. Detta ögonblick war afgörans de, — det förde sitt stöte lif eller död. Jakob war nu beröfwad sitt stridswapen, ty med ett enda herkuliskt tag frånryckte björnen honom spjutet och slungade det långt afsides. Såren tycktes äter icke synnerligen beswåra björnen. Han stod i upprätt ställning mot Jakob. Dwils fen började känna att försträckeljen öfmwerwäls digade honom, ifynnerhet fom han nu ide haz de något wapen att wärja fig med mot nalles alla skarpa hugg och smidiga frumbugter. Jakob, en högwexrt och stadig man, egde i den tiden en owanlig kroppsftyrka, och nu war det just fråga om att wisa, hwad den dugde till. Med jättestyrka fattade också Zakob i nalles öron, och det börjades en strid iom erinz rade om sagans ord: de brottades fom björz nar uppå fitt fjell af snö, de spände hop som örnar utöfwer wedgad fjö. Medan fämparne — — dölja wapnet under min kappa. J mår hysd