Helsingborgs-Posten – 28 oktober 1864, sida 2

skändligt. Öfwergif mig, återwänd från en wanhederlig man. Hon böjde fig ner och kysste honom på pans nan. — Sedan wi blifwit gifta, anade jag din förtwiflade belägenhetz men jag will ej lägga sten på bördan. — Men för himlens skull, — den himmel, på hwilken du tror — hwad kunde beweka dig att awarstanna hos en tiggare, en bedragare, fom innåftlat sig fåfom föregifwen millionär i ett få högförnämt bus fom dina föräldrars? — Jag iillstär Theodor, att jag mer ån en gång kände mig frestad att yppa min misstanke och begära din sörklaring; men då läsie jag i ditt hjerta, att du ej wille wara en bedragare, fastän omständigheternas makt twingat dig ders till. Sedan tänkte jag ide mera vå saken, ty jag hade dig, och få skall Gud hjelpa mig för resten. — Angelica! kan du förlåta mig? — Pä ett wilkor: att du aldrig mer talar härom. Wi ha gifwit hwarandra ett heligt löfte att börja ett nytt lif. Cu lång omfamning beseglade det högtive liga förbunder, — Och nu, Theodor, må wi skynda til skeppsredaren. Låtom of ide nämna ett ord mera om faror, Will han göra of föreftålning derom, få afböja wi dem fort och ber stämdt, ty nu är det min wilja, att wi i Amerifa skola söka oss ett fridjult hem. Larmet i skänkrummet hade tystnat, då de wille gå; men en blid på refesnattfåden;förs mädde henne ännu stanna ett ögonblick. Våt mig taga nanmsäcken! fade hon, det bros derade grefliga wapnet kunde lält förråda oss fäsom gäster på ett sjömansherberge. Jag skall