Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1864, sida 3

swunna. Jack Walsingham wisade sig icke mes ra på herrgärden; huru kunde han också der? ehurn Rosa samtidigt med att hon bröt deras förbindelse temligen ifrigt förklarat att detta naturligtwis ide skulle åfladkomma någon förs ändring i deras wänskapliga förhatlanden. Jack hade i London talat med fin morbror, ges netalen, och sagt honom att han, åtminstone för någon tid, måste upphöra att anse hans hus fom sitt hem, emedan han ide iillttodde fig ega nog fattning att möra Rosa endast oh allenast fom wän, od funde han ån ide bir draga till att göra henne lycklig på det sätt, som han förr hoppats, så skulle han dock å andra sidan wäl akta fig för att med sitt ned slagna utseende wålla hennes goda lilla hjerta någon sorg. Jack blef således borta. En och annan of mina läsarinnor fan måhäada fatta omfånget af Rosas saknad. Huru många haf wa ide kännt hwad det wil fåga alt dagligen umgås med en man, fom alltid möter oss med en wänlig blick, ett uppmuntrande ord; fhwils fen musik är ide ljudet af bang närwaro i wära ögon: de lätta och dock fasta stegen, når de närma sig, eller den kära, wälbekanta rösten, det muntra, wänliga talet, hans fmå egenheter och wanor, hwilka man ler och roar sig åt, hwem minnes ej allt detta? Hwarje qwiana, fom haft antingen en bror eller en älskare att tänka på, att lägga planer för, bedja för och — stiljas ifrån, fan förstå hwad hemmet war för Rosa sedan Jack icke mera war der. Den na förskräckliga tomhet, denne ensamhet, ingen att se efter, längta efter och ita till mötes. Först sedan hon förlorat Honom kände hon hwad han warit för henne. Sommaren gick. Den wårdag, på hwilken Hon sagt Jack Walsingham alt hon ide wille