Helsingborgs-Posten – 30 september 1864, sida 3

— Rosa jag kommer för att underrätta dig om att wädret altrig någonsin warit få herr ligt fom i dag; will min nådiga herrskarinna derföre tillåta fin ödmjukaste tjenare gifimalbes fallning om att sadla wära hästar, och sedan göra sällskap på den täcka turen öfwer Höjs derna mid Branton? — Jag har ingen luft art rida ut i dag, swarade Rosa långtamt. — Hwad för något! Ingen luft att rida ut i detta makalösa wåder; uppe vå backarne luftar det just lagom och larfan sjunger som ... som den war galen och ... — hår brast han ut i skratt, — jag är ide fynnerligen tyd: lig i mina unvryd, men jag anfwarar för utt wädret är alldeles utomordentligt. i Men jag will ej rida uti dag, annars tad. — Sålunda är det werkligen ditt allwar? Nå wål, då troc jag att jag gör en swängom upp till Dacres, du wet att jag länge warit skoldig dem denna artighet, Du will således werkligen ide, Roja ? — Nej. — Ia, då går jag min wäg. Passopp Heke tor! Icil Mina damer, jag refommenderar mig. Och hwisslande ät fina Hundar skred den lugne älskaren bort öfwer gräsplanen och be: gaf fig till stallet. Fröken Barrington betraktade fin wåninna. —Se, sådan är han, — utbrast hon bits tert. — det år honom fullkomligt likgiltigt an: tingen jag rider med honom eller ej; nu tar han öfwer till Harpers Court och tar Flora Dacres med fig; han rider lika gerna i hen: nes fom i mitt sällskap. Harriet, du skulle bes bestämdt ide tyda om att Waughan älskade dig på det fältet.