Helsingborgs-Posten – 29 juli 1864, sida 2

Underj denna korta granskning följde Vespasiano med svnbar förlägenhet Grittis ögon. — Det här blifwet en biwuaknatt, ädle Mis chael, fade han med ett småleende, fom mot sades ar hans rök. — Det år en wäns hem, swarade Michael; od han wånde fig hastigt om, hwarwid han hostade, lifsom hade han fåt någor i wrängse ltirupen. Han uppknäppte spånner på sitt bälte, hwilket dröjde några sekunder, hwarefter Jan ställde jin wärja emot muren. Då han alecfom till bordet, såg han kawaljer Bespasiano, hwilken blifwit stående på samma stalle, wrida fina mustacher med en beundrang: wård hastighet. DÅ de båda unga männens blidar händeselwis möttes, föll en stor tår från den stackars kawaljerens öga oc rann läng: samt för hang solbrända kind. Gritti fattade hans hand och tryckte den härdt: —. Seså! blvges ni öfwer att ni är fattig — för mig? fade ban. — Nej, nej, mesfer, swarade Vespasiano, i der han så mydet fom möjligt söfte unders trycka fin rörelse, nej, i sanning, det år ide blvgsel ... jag wet ide hwad det ät ... Men ... ni är sjelf rörd, od ehuru detta för refaller mig oföcklarligs, fer ni wal att det ät ganska naturligt. — För fan! naturligtwis, det år ganska nas turligt! jade Gritti. — Aha! min gamle fams ral, tillade han, wi wilja sätta of, säwida ni ide heldre will lägga er. HYwad mig bettäffar, år jag ide böjd för att sofwa i natt. —J så fall, ådle Michacl, så wänta ett ös goublick, jwarade Vespasiano. Derwid lemnade han rummet; efter twå mi nuters förlopp fom han ullbaka med en slaska af en besynnerlig form och med twenne glas.