Helsingborgs-Posten – 25 juli 1864, sida 2

antal. Det skulle då bli en ställning, fom mos re ett mellanting mellan en ren personalunion och en egentlig helstat; gemensamheten mellan konungariket och hertigdömena studle bli mydet swag, hwaremot Slksmwig och Holstein blefwe ins nerligt förenade med hwarandra. Man har å ena sidan en wiss tro på att de nya miniftrare ne, för hwilka uppendart landsdelarnes bewar rande åt kronan och dynastien är någon utom ordentligt wigtigt, hwaremot den nationella frågan oh Danmarks historista rätt är någon ting jemföreljemwis underordnadt, skola försöka detia F); men man hyjer å andra sidan mydet ringa tro på, att det för ögonblicket Hall lyckas, till och med ow Eugland och Ryssland, ja fans ske jjeifwa Österrike skulle understödja dem. Doc har landstinget under sin adress förhandling och isynnerhet genom Madwigs och Lehmans ord på förhand nedlagt protejt mot, att något fås dant försöttes, och att tonungen skilde fin sak från foltets och sökte winna sin kronas glans, utan att göra afseende på folkets rättmätiga ans språk. En annan plan, fom dykt upp, Gud wet hwarifrån, och hwilken på samma gång förekom mer med stor styrka både i danska och tyska blad, hwaremot den forut blott antyddes i töja ry ten från Paris och Brissel, om dela Danmarks inträde i tyska förbundet, förefaller näftan äns nu mera äfwentyrlig. Att tyskarne kanske fun de bli belätna dermed, kunna wi ändå förstå ehuru de borde funna inse att anslutnin-, gen ingalunda more Ärligt menad; men att England oh Frankrike skulle wilja tillåta det, att SwergesNorge lugnt skulle tunna låta det passera, är fwärt art tro. Men ännu ett wär fentligt hinder möter. Till och med om Dans marf kunde finna fig i förödmjufeljen att bli tyst amiralstat, art hissa den fwart-rödgyllne flaggen på fina fartyg öfwer Dannedrogen, att bli, såsom Ploug wid något tillfälle yttrade; Tyftlands mudderpråm, så more det dock myc fet twifwelaktigt, om Tyskland då skulle låta of behålla wår frihet och wår nationalitet, och detta, wäl till märkandes, icke blott i fonungaritet utan äfwen i Sleswig, och om detta ej kunde låta fig göra, wore det dock werkligen intet skäl för Danmart att uppoffra sin sjelfständighet. Deremot kan det icke nekas, att sinnesstämniugen för ögonblicket är jadan, att om man tilldjöde ett inträde i Tyska förbundet med wilkor att behålla Sleswig, sådant wi hade det år 1863, samt tillika med wilkor att få behälla wär inre sjelfständighet och wär fria författning, were det möjligt, att man här tog emot det, ja, att till och med många, för hwilka begreppet tysk eljest är en wederstyggelse, skulle gå in derpå, i förs hoppning om att det ide ffulle funna fortfara många år, och att wi nog skulle kunna utträda ur förbundet igen. Ja, det finns fanfte till och med de, som med glädje skulle kasta fig i Tyfts lands öppna gap och tröfta fig i sin egen olycka med en wiss skadefröjd öfwer den sorg och den fruktan, detta steg kunde framkalla på ans dra sidan Sundet. Ty, det tjenar ingenting till att dölja det, wärt swikna hopp att få den hjelp från wåra brödrariken, fom mi säkert wänz tade, har hos många helt oh hållet framkallat OM ändock förefaller det twifwelaftigt, att EC. Molt: fe, absolutisten par principe, skulle wilja läta fig nöja med att äternyprätta fin fonungs herrawälde endast till namnet samt att Tillisch oc) han, språrreskripternas utfärtare och stadfästare, skulle lugnt fe vå, att det danska språfet plan: måsssat förföljdes i Sleswig under den danska founugeus regering. AAA — — — Aä)— — —