Helsingborgs-Posten – 25 juli 1864, sida 2

mycket afseende, har fört mig utom artighetens gränser. — Det år nog, herr herrtig: detta wilkor fan i sanning förejalla er besynnerligt, och jag anfer mig böra uppgifwa mina skäl för er. Vid wanliga dueller emellan mån af stånd, wet Ers nåd att man blir oftare sårad än dödad. Det to år äfwen i wanliga fall iillräckligt för att tillftedsställaa den tyrann, fom man kallat hes dren; men skulle det ide förefalla fåwåler fort mig löjligt, min herte, om begge dessa föros lämpade gingo lefwande frän striden? — Löjligt är rätta ordet, sade Jose. — Nåwål! Mitt wilkor gör detta omöjligt, fade Vespasiano. DÅ en af motftändarne blifs wit wål begrafwen är det fåfert ati han år död — åtminstone år det få mycket wårre för honom, om han ide år det. — Alldeles, swarade don Jose. Men antag att begge twå blifwa så swårt sårade, att de icke funna betjena fig af fina wapen, men lif wäl lefwa — då tjenar ert wilfor till intet. — Ni misstager er, herr herrtig, twärtom år mitt wilkor, fom man säger i Frankrike, en fas del fom duger till alla hästar. Jag hade en gång i Neapel en twist med en kapten af er nation, min herre. Hwad ni säger inträffade. Min. moiståndare oc) jag blefwo liggande på platsen, swårt sårade, men wi lefde lifwäl; dä uppspande man öfwer of ett tält, der en kunde skota wåra sär. Efter förloppet af tre weckor fortsaue wi wår strid och alldenstund jag har den åran att i detta ögonblick samtala med er, år det delsamma fom att den spanska faptenens kropp ligger begrafwen på det ställe der wi slogos. — Det är godt, min herre. Men hwar i