Helsingborgs-Posten – 15 juli 1864, sida 3

de, få att säga, blifwit mera ståljatt; hans blefa ansigtes fonturer hade förlorat fin nabvi: tet, men de hade mwunanit i djerfhet Det tycs fed som om oskulden sprider öfwer ett skönt ans figte, likfjom sommardagens ljus öfwer naturen, nagot odbekant och swäfwande, fom mildrar och minskar komurernas hårdhet. Lucas drag bas de förlorat denna slags gloria eller jungiruliga armosfer; de tvcktes wara kallt od skarvpt utv skurna, oh äåsladfommo famma effekt som de hårda linier, fom ett landskap tecknar mot him len mid natiens inbrott. Under de länga ögons håren glänste hans blick fall oc genomträngande, likjom en stålklinga, fom drages ur en sammetsslida. Hans tunna låvvar tyckeå fams manpressas af wana oh gåfwo honoa ett härdt och bestutsamt urseende. Jngenting An: de för örfrigt båttre förklara denna unge mans underbara framgång hos könet, ån det fålls jamma, på wisst sått utmanande ultrycket i hang ansigte, hwarpå ipår af em qwinlig wekher od mildyet ännu funnos qwar under det nästan wilda uttryck, fom hang ulswäfwande och ty gellösa lefnadssän gifwit honom. — Det år jag, kusia, uporepade Luca Dolci, efter ant hafwa gifwit marfisinnan en mis nut, för att upptäcka förändringarne i hans pers son; hade ni ide den godheten att wänta mig? ni fer få förwänad ur? — Jag ber om förlätelse, min kusin, fade Ouesta, jag wämade er .. . Det will säga, nej, jag wäntade er ide. .. — OM jag wet i sanning ide ... jag läste ... sän er! Ni fer att jag låtit elda, wintern kommer tidigt i år, wet ni? — Bah! bah! fade Luca, i det Han wårdss löst sane fig midtemot sin tusin, ni wåntade mig.