Helsingborgs-Posten – 15 juli 1864, sida 3

sör i lugn sitt gagnande lit. En dag hade Biskopen, åtföljd af sin Kaplan, begifvit sig ut på någon afiägsen resa i stiftet, och Ylva ensam qvarlemnad i hemmet, satt spinnande i sitt torn vid den blåa sjon, då hon plotslisen sag eu bat nalkas, uppfylld med väpnade man, vch horde en trumpet, som fordrade iatrade å Lunda-Kikebiskopens vagnar. Nu sjoak modet i YWas brost; hon horde stegen af harneskklauda man i tors lrappan: de trädde in och ämnade, med stod al Erkebiskopens stränga befallning, släpa heune bort tran hennes o, emedan hon var domtald sasom konkubin at en prest. Forgalves skyndade hon tll balkongen, för alt ropa efter hjelp; en ryuare grep henne i hennes langa tagra hår, men med edt ryck lemnade hon detta i hans hand och kastade sig i strommen nedansor tornel. Der loll hon på en hvass klippa, en red strimma sargaue slenen, men blot for ett ogonblick — och Yiva var borta för alltid. Ännu under manljusa natter vänder Ylva tillbaka på besok i sin fordaa ålskade bonina och sitter då, sorgsen olver dess förodelse, under den lummiga eken på borggården. Den medlidsamma månen kastar smekande strålar på den mörkroda ström, som ännu flyter fran såret I hennes bleka kind, och om ett ugglerop höres, rosar Ylva upp, likasom vild at skrack, och slår sina armar kring de sörjande träden i tornet, anropande deras hjelp. Skulle nagon vandrare oforvarande nalkas, så uppglsver hon ett anskri och kastar sig åter ned i det djupa vattnet; man hor, huru hennes hufvud an en gång slar emot klippan; vattnet porlar upp, och dv snckaude vågorna sluta sig återigen öfver henne, Sådan är folksägen om Ylva, den sista Katolska Presthustrun i Wexiö. For icke så manga år tillbaka besökte en Baronessa med ett hogadligt sällskap Kronobergs ruin och berattade der sägnen om Yiva. Uuder det de stodo bland gruset i det nedrasade tornet forde en nyfiken yngling med foten undan en stor sten, obh bland gruset lag der en flata af sagert hår, på sina, ställen slackadt af torkadt blod, men så fint, så silkeslent, att det icke kunnat beklada hufvudet på någon man, icke ens på Harald Härfager sjelf. slvarisfrän hade det kommit? Hvem hade burit det? Alla kommo osverens derom, att det var den från Ylvas blödande hufvud ryckla hårflåtan, som stanuat i knektens hand. : SENSE