Helsingborgs-Posten – 15 juli 1864, sida 2

dom förnedrade Vesvasiano sig till den grad, att han böll siltesdockorna för madame GCaras calla och wid desia tillfällen yttrade Giulia fin glädje genom att flå händerna tillhopa och ge nom barusliga smekningar. — Nå nå, mitt barn! fade tanten. — Hur barnslig! ätillade Gritti i en faders lig ton ob log mot fin wilja åt det tafanta och blyga fått, hwarpå Besvatiano föriwarade fig mot den unga slickans wänliga skälmmstycken. Sundom företrogos promenader vå wariget och besöf på ön Torcello, hwarest Familjen Cons tarini hade en milla Man återwände hem wid nattens inbtytande. Ganska ofta hände det tå, att Giulia, upplifwad af sin älskares når: wato od hänförd af de italienffa nåtternas rena skönhet, af de friska hafswindarne ow af blomsterdoftet från stränderna, började tals om religionen med en melankolisk ömbet. Hon fatt på fuddar i bålens förstäf; de båda unga männen sut:o i en bhalfliggande fällning wid bennes föner; än förktarade bon religionsdogs mer för dem med en rörande ifwer; An beråts tade hon för dem naiwa legender och underwert, hwarwid hon sjelf rördes till tårar. — Gu åls skad qwinnas rost malande under dessa ipsta och hemlighetejulla stunder, Under en tindrande himmel oh på en storartadt haf, utöfwar ett itori oh genommängande wälde öfwer wår själ. Giitti od till och med Veopasiano kände åfwen a:t deras sinnen af desja enkla berättelfer blefwo allwarligare, tankfullate oh mera rifs tade emot Gud. En dag — det war den 6 November såg Giulia aliwarsam mare ut ån wanligt; bon iog Michael Grini aisides och fade til honom, uns Der det hon lefte med ett förjegladt pergament, fom hon höll i handen :