Helsingborgs-Posten – 6 maj 1864, sida 2

opinionen i de tre nordiska rikena, såwäl som af wåra statsmän, förklarats wara af den be skaffenhet, att Eiderns öswerskridande of de ty? ska härarne något så når måste betraktas som anfall på wårt eget land; wi hafwa talat som en makt af någon betydenhet, wi ha trängt oss in emellan stormakterna, hwilka sysslade med lösningen of den danff-tyffa frägan, och de Hafwa erkänt att de förenade rikena, trots deras ställning fom en makt af andra eller tredje ran: gen, dock hafwa få särdeles närliggande intredfen i denna frågas tillfrdesstallande lösning, att dessa ritens ord måste tillmätas en wäfentz lig wigt, ide blott fom den maklandes, utan som dens, hwilken här har mycket att häfda och mycket att förlora — men under attt skola mi ändå icke ha warit förberedda på fonfequenjerna af denna politik och bestämda för att upps rätthålla denna ställning då det blef allwar af. Wi skulle alltså hela tiden, under hwilten en, efter allas mening, naturlig, förståndig och Hopps full nordisk politik har sött att komma till ars det och träda i werksamhet, hafwa swäfwat i luften och pratat i wädret, utan tanke på att uppoffra annat än ord och löften på denna politits werkliggörelse? Wi hafwa alltså endast underhandlar om uppgörelsen om ett förfmarss förbund med Danmark, och låtit underhandlingarne framstrida så längt, att man i längre tid trodde art det redan mar afslutadt, och att det skulle träda i kraft få snart tystarne öfmers stredo Eidern — men allt detta utan att mår här och mår flotta mar i det ffif att wi kunde komma Danmark till hjelp — utan att wi fun de infria ett emellan de förenade rikena och Dans mart högtidligt ingånget aftal, undertecknadt af nordens begge konungar ohy de fedande utrvifess ministrarne med de tre foltens samtycke. Men är den inwändningen of någon gäflons de kraft att mi hwarken ha lust eller förmåga att uppfylla de fordringar, fom förfwarsförbuns det stallde på of, få måste det också a andra sidan gälla fom en obestridlig sanning; att den styrelse, fom under dylika omständigheter warit så nära att afsluta detta förbund, har gått till wäga med det oförswarligaste lättsinne och har welat föra oss in på den wådligafte afmentyrar repolitik? Och Har Danmark under dessa omständigheter fatt förtroende till ati det war nå got mera än tomma ord i dessa wuderhandlins gar om förswarsförbundet och dessa fripulalios ner om en hjelphär på 20,000 swenskar och norrmän, få har också intet land warit utsatt för ett farligare gäckeri af ett annat, än wårt broderland har warit det af Swerge och Norge. Men wi förneka på det bestämdaste, att dens na inwändniug mot afslutandet af förjmarsförs bundet har någon materiel giltighet, likalitet som den har någon moralisk. Omatlianstraft: taten hade undertecknats, få skulle också Smwers ge-Norge hafwa mött med den bestämda trupp: styrkan, så wäl utrustad och stridsfardig, som någon dansk eller tysk härstyrka. Under årar tal skulle icke millioner hafwa utgifwits till de förenade rikenas krigsmakt; tora lägerfamlinz gar och fältmanövrer skulle icke hållits allenast med det resultat, att de begge rikena tilljammans wore oförmögna att ftälla upp en styrka på 20,000 man, fullt rustad att draga fält. Wi tro äfwen, att wåra soldater skulle kunnat uthärda ett winterfälttåg i det sydliga Slesvig fullt såwäl fom de sydtyska trupperna — ja, till och med att för de förras behof ffurle funz nat sparas den halm, i hwilken de tyska fält