Helsingborgs-Posten – 13 april 1864, sida 1

wändigaste behof. Så befinner fig bland d orandslaudade en familjefader, lurnmultare Smwenss son, med ide mindre än 7 bon. äfwen en jattig tjenstepiga pa stallet förlorade all in egenvooui. Wi hovpas, att deltagandet för nöds lidande litar, nu likasom alltid icke skall för: neta fig. (Sn. P.) Garlskrona. Åuvo hafwa wi den sorgliga Pliqten at offentliggöra en hår sta den bes gången dalig handling, denna gång utöfwad af en perfon, hwilken man, efter hwad wi förestålla oss, knappast skutle kunnal tilllro et så stamligt oh fweffullt förfarande, enät han alltid wijar sig säsom den, hwilken gaf fig ut feende af art wara en ung man af werld. Det år en yngling wid namn Akerberg, fom lommit på sådan willowäg. För några år sedan anställdes den unge mannen såsom bofhållare wid stadens fattigwårdsinraånning, der ban cihöll föttroendet att handhafwa anståltens malerialiet, samt försäljning af desamma för inrånningens räkning. Men begär efter nöjen och annan njumning af lifwet förledde honom alt alllgripa influtna penningar ech att igens sopa spären efter fina tid efter annan gjorde tills mepp, genom att radera och förfalffa råfens staperna. När den unge mannen slutligen fom mit allt närmare siit ohjelpliga fall, rymde han till Danmark, men blef der gripen och hitförd. Det gjorde ett högst gripande intryck på åffär darne, då man återfåg den förut få elegante, lued ett fördelaftigt uiseende begåfwade yng lingen ftå iklädd brottslingens ohyggliga cells foftym, — Hr rådman L. Peterson ledde ran safuingen på ett lugnt och humant fått, fom troligen ide fratt förfela att föra den unge åfs wentpraren på goda tankar för framtiden. Hwad mi i denna faf ej funna fatta, det år; huru det warit möjligt för Äterberg att få lägne draga samtliga wederbörande bakom ljus set, under det han sjef med all ifwer arbetat på sin undergång. Som han efter hwad wi hafwa oss bekant, icke haft uppbördsanswar, så hade fanske förskingringen kunnat löpa af jemförelserwis lindrigt nog får henom, om han ej tagit fig det orädet att förfalska räkenskaperna, sålunda botande ett ondt med ett wärre. Den unge mannens frammtid är nu, efter all anleds ning, ganska förhoppningslös. (Bl. P.) —