Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 3

ga, hwilket hwarje gång gaf fru Spuuke ans ledning rifwa fig i håret öfwer systerdotrens daliga talanger. Aa aftnar talade frun om referendarlens funder, och da Amanda dad om jorskoning förebrådde mostren henne för högmod. Amanda fördrog alla lynnen, men om matten gret hon: Då wakaade ej jällan ju Schunke, som hade en lått sömn och stref till flickan att hon wille sofwa i ro. Julafonen war Amanda trött, ty hon hade, sedan butuda på morgonen, hjelpt pigan att sku ra och uppsatta gardiner. Det oaktadt fatte how fig, Då ljuset tändes, ånyo till arbete wid suncbågen, under det fru Scunke beawåmi låg pä soffan ob gåspade öfwer biteln och ån blåddrade i medjurnaleu och nothäftena. — Det gör mig ondt, började tanten, det gör mig ondt, att jag i dag måste lemna dig Ållena. Men fån sjelj, om jag för din skull fan refusera baronessan Groskopfs bjudning. — Du känner baronessan? — Nej, tante! Du känner henne icke, det förundrar mig: Hon beföker mig lifwäl ofta. — Ni glömmer, itan:-e, ant jag ej får wara nätwatande wid de der wisiterna. — Får ide?! Såsom skulle jag hafwa förbjudit dig det. Gud, jag år ju få god ar mig. Men jag fånner den aristofratien. De adliga skulle genera sia öfwet en fattig, borgerlig flics kas, jädan fom du, nårwaro. Det ar derför berömligt af dig ant du ej tränger dig på mir na bekanta. Hon lutade fig ned efter ett note häfte och söng med fin firande stämma näge ra tafter. Sedan wånde hon fig om till MW manda. Hwar tillbringade du deuna heliga afton, förlidet år?