Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 3

bufwudsstadens garor granar och ulla menniskor woro ifrigt sysselsatta. Jngen smyckade ett julträd för Amanda. Tyst fatt hon nedlutad öfwer fitt arbete itamtens kammare. Fru Stun fe, så hene tanten — war en liten forpulent prestenkå, full af molsägelser, få i sut inre som i fitt Yttre. Snöhwiiti hår neghångde omkring hennes fylliga, rodblommiga ansigte och hon Hade ett par gråa, lifliga ögon. I trois af fina 60 år klädde hon sig all id i ljusa kläd ningar och war moycket häftig I fina rörelser. Hu högst sentimental och swårmodig, upplår gade bon i nästa ögenblick och strek och grälade fom eu fiskmänglerska. Godmorig och oudffes full på samma gäng, modig och listig, bade hon någor of farten då han smeker och klöser. Hon hade aldrig haft några barn. Efter inans nens död medoelade hon underwisning i fång åt unga fldor, och, fastän hela werlden kände att hon war ganska litet hemma i mussif, formädde hon nästan alla att ffaffa fig elever. Då Amanda på morgonen ptesenterade sig för tamten, beränade den sorgliga tilldragelsen och bad ou råd, drog fru Schunke henne ens wusiastiskt till sitt hierta, ulgjöt en ström af tårar och swor wid fin mans och fin systers minne ari anse henne som en doter. Hon ut rymde en kammare för henne vm dagen och tillåt henne sofwa i samma rum fom bon fjull. Men på tredje dagen förändrade fig hennes synne och blef odrägligt hela den följande wece kan. Hon hade tusende ting att förebrå sin systerdolter, höll elaka tal öfwer hennes dåliga uppfostran, begråt fin svsters giftermål och (mås dade referendarien; kortligen: Amanda bade fivås ra, bekymmersfulla stunder. Hon skulle hålla puset i ordning, sy, sticka och sörja för allt. Hon måste i fin sorgdrägt spela klaver och fjun: