Helsingborgs-Posten – 12 december 1863, sida 2

hästen sporrarne. Han upplyfte alla benen på häflen och undersöfte hofwarne noga — Alt wäl! fade han; jag trodde nästan att stall. drängen spelat er något spratt, men jag förs medar att han ide haft tid dertill. Rid nu i Guds namn. Klockan war elfwa på förmiddagen. Jag hade fem mil att rida, för att komma till det ställe uppassaren uppgifwit för mig. Men min häst förtjente öfwerstens beundran, och os aktadt den omwäg jag tog enligt min wäns råd och en half timmas rast wid Jose Maria, war klockan ide mer ån fem, då jag hann fråm till branten. Här stannade jag och såg mig om. Trakten war tyft och öde jorden ofruktbar. Der mordet blifwit föröfwadt, war ett träkots uppfördt, och under det hwilade den man, som jag hade känt i hans ungdoms fulla glans och skönhet. En sällsam känsla förmådde mig att dröja på detta ställe. Den lilla bäcken som sorlade i öster wisade mig den wäg jag borde följa. Med ögonen kunde jag följa dess lopp till en aflägsen skog, emedan prairiens höga gräs blifs wit afbrändt. Likwäl dröjde jag, Hästen började sakta gnägga och spetsa öros nen. Den kände iill dessa prairier, emedan jag blow för några månader sedan köpt den i Arkansas. Något måste wara på färde. Jag lyssnade men kunde ide höra något. Jag steg af oh lade örat till jorben och lys nade ånyo. Jorden darrade swagt af Håfte tramp, som ännu war långt aflägset, men då jag äter reste mig upp, kunde jag höra ljudet. Det närmade sig hastigt från det Håll, der Jos fe Maria låg, och oaktadt skogen på den sidan hindrade mig att fe något, betwifla de ig life wal ide an jag käude ryttarne. Nåwäl, öfe