Helsingborgs-Posten – 12 december 1863, sida 2

Jag satt, Gud ske lof nu i sadeln. DÖ DOa jag har? Tror ni jag läter afspisa mig med prat? HBan lade båda händerna på tyglarna. Mitt humör kommer i allmänhet ganska lätt i fofs ning, och det dröjde derföre icke länge, förrän det tunga skaftet på min ridpiska föll med ett wäldigt flag på öfwerstens hufwud; på fam ma gång satte jag fporrarne i sidorna på hå ften, få att denne gjorde ett fprång framåt och kastade honom till marken. Då jag mydet wäl wifte, att detta efter landets seder skulle gifwa anledning till en duell, och jag ide öns skade inweckla mig i en dylik affär, wäntade jag icke till dess öfwersten kom på benen utan red derifrån i galopp. Jag stannade, då jag såg uppassaren komma springande efter mig; den hederlige gossen gaf mig ett råd, som jag fedan war mycket glad öfwer att hafwa följt. Han fade att ehuru öfwersten war en flyms pare, war han likwäl en insam slyngel, fom sannolikt ide få län skulle uppgifwa saken; och den wärste af dem alla war majoren, hwiiken han misstänkt hafwa gått bort efter hjelv. — Så sant fom jag siår hår, kommer ni att blifs wa förföljd af dessa skojare. Låt mig nugifwa er ett råd. Rid norrut, till def ni kommer ur siqgte, och rid sedan tillbaka ungefår till Jose Maria. Tag af iill wenster, sydwest om detta ställe wid branten, följ bäcken och rid sedan fom det gållde ert lif. Fem mil hår ifrån wid strömmen kommer ni till en liten koloni, Waod Creek. Der bor den gamle Des lamotte, och på honom fan ni lita! Jag erbjöd uppassaren några guldmynt, men han wille ide emoitaga dem; derefter rådte jag honom handen hwillen han warmt tryckie. — Wänta! fade han, då jag redan gifwit