werste, majorer, kaptener! nu wilja wi se, hwad wi kunna göra! Då jag widrörde min Håft med piskan, gjorde den en högt och wåldsamt språng fom nästan kastat mig ur sadeln. Jag tappade mössan och en windfläkt förde den äns da fram till korjet, der jag nyss hade stätt. Mit upptaga den hade endast warit att förlora tid, och fom jag önskade wara ur sigte, in ian mina förföljare kommit in på prairien, låt jag den ligga och ilade bort, i det jag red få fort fom möjligt i rak linia mot skogen för att unds rvika den lila bäckens krökningar, utan att lif wäl förlora den ur sigte. Min ypperliga häst minskade ide fin fart och snubblade ide, Tre eller fyra gånger wånde jag mig om, men med undantag af ett långt dammoln, fom jag sjelf hade uppdrifwit, fåg jag intet. Efter uns gefär en timmas rid: låg stlogen midtför mig; då saktade jag farten något och red åter bort till bäcken. Jag följde det krökningar ungefär on timmas tid, då jag fom till en öppen platå i skogen och warseblef ett kloähus. — Hwem der? fråzade en djup röst. — En wån war svaret. Twenne män stodo utanför huset; den ena Hade grått hår och ett wäderbitet ansigte, den andre war sina bästa år och bäda woro frandz enäån. Med nägon förundran betraktade den gamle min flämlande, löddtiga häst, dess widgade näs borrar och drypande hud. p — Det fer ut, fom ni haft brädtom! fade an. Med få ord förklarade jag för honom anled ningen till mitt beföf och berättade mitt äfven: tyt wid Santa Madre, hwarwid jag ide glömde