Helsingborgs-Posten – 5 december 1863, sida 2

begåfwad med sitt stånds slughet och hos hwitfen detta swar wäckte misstanka. — Hwar år han då? — BHan ätr der uppe, fade hon, wisande på ruinerna. 2 — Och hwarföre öfwergifwer ni honom nu? I Jag Fall skaffa winnen till wårt gifter mal. — Det behöfwes ide, wi funna ju wara det; för oss blott til eder fästman, wi skola nog wara honom till tjenft. — Ack ja få fom! fade hon med ett behag ligt smålcende; min Edward skall bli få glad att få fe eder. Wid dessa ord wände hon om til ruinerna, gensdarmerua följde benne. Jnnan hon gick in bland de förfallna murarna, plockade hon några wilda blommor, band deraf en frans oM satte den på sitt oordnade här — med glad brådska undanröjde hon sjelf de grenar fom dolde ingången till det torn, der Edward war gömd, och öfwerlemnade få den olycklige till fina bödlar. Och nu war allt snat förbi! .... denna fång blef ide den råa massan bedragen i fin wäntan efter det ohyggliga skådespelet och ins gen röft hördes nu ropa: han är oskyldig .... Verteuil war ide närwarande wid exekulionen, men han hörde det olycksbådande sorlet — han begaf fig till Leforts hus, der mötte honom den skakande åsynen af Juliette, fom stridde med fina waktare och med ursinnig häftighet blott ropade sin älskade Edward till sitt skydd, eller bönfallande anhöll att få gå till honom; Bers teuil föll vå fnå för den olyckliga och uttos pade: förlåt mig Juliette, förlåt mig, jag har ej kunnat rädda honom — men hon bortwisade honom med ett fasans utrop; då steg han håfe