Helsingborgs-Posten – 5 december 1863, sida 2

— Rå är du ändtligen här, min älskade Edward, sade hon i det hon inkom i tornet och warseblef honom, hon tog hans händer och tryckte dem till silt hjerta. O! jag wisste nog att du skulle komma tillbaka! tillade hon med ett ljuft småleende, fom ett ögonblick förffös nade de härjade dragen, och som blixtens sken nu upplyste; jag bar smugit mig bort för att räfa dig ... Och hennes blickar fästades med innerlig färlek på den arme Edward, som gråtande slöt henne i fina armar ... Och han läste i de förwildade dragen hela fasan af sin olycka. — Di älskade Juliette, fade Han slutligen och koste den stackars wansinniges afmagrade händer. O! hwilken kärlek fom din . . den har öfwerlefwat ditt förstånd! . . . men får leken fan återskänka dig det — blott den tros get får wörda fin dyrbara skatt; men återfinna dig nu! ... och fanffe dö i morgon! .. — Dö .... upprepade Juliette, nej, nej jag will ej dö i morgon .. .. har du glömt att det är wår bröllopgdag? tillade hon med detta oskuldsfulla behag, fom ej wansinnet ändå förmått rubba. J delsamma hördes rop och skrik af flera röster, det war Juliettes tjenare fom söfte henne; på deras wäg hade de mött gensdarmer fom Polisen utskickat act söfa den förrymde Edward — då Juliette igenkände fina domestifers röster, slet hon fig ur Edwards ars mar och skyndade ner mot stranden. Polis: agenten igenkände Leforts dotter, och förundrad att finna henne hår och med ett få glådje. strålande ulseende, frågade han henne derom. — Ad! swarade hon hemlighetsfullt! nämn ej ett ord derom, men min fåftman år återkommen. — Sder fästman; fade agenten fom war