Redan wid anblicken af parken blef jag forgr ligt stämd; jag fruktade att jag ej med lugn nog stulle taga afsked af min lefnads lycka. De hundraåriga tråden woro betäckta med murs gröna, häckarna wuro wildt öfwerallt och emels lan dem sträckte fig grenar och rankor öfver wägen, fom war bewuxen med gräs, daggdrop: par hängde här och der på bladen, belysta af solen; till och med sängfåglarna tycktes wara nedstämda. Adele, som gick upp och ned i alleen med en bok i handen smålog då hon såg mig, såsom hade hon wäntat mig och gjorde endast en skymtsam anmärkning för öfwerttädelsen af hennes befallning. Ri kompromiterar mig, fade hon förebrående, men mildt. Jag lade min hand tigande i hennes och äfwen hon teg, då hon, betraftande mig, såg att jag war orolig. Så gingo wi stumma omkring, hand i hand. Jag wissle icke huru jag skulle börja, då en lätt tryckning af hennes hand wäckte mig till befins ning. Adele, fade jag med darrande röft, och förs de hennes hand till mina låpvar, jag kommer för att förklara hwarför ni icke mera etter högst sällan får se mig — jag will taga afsked af er. Afffed! ropade Hon förskräckt. Jacob återkom i går, stammade jag, han sörtrodde mig att — han älskar er. Adele föll mig i talet; ÅJag funde ana det, ropade hon, tig, gör mig ide olyclig! Wid desja ord fylldes hennes ögon af tårar, och, liksom för att dölja dem, kastade hon fig till mitt bröft och trydte fin panna emot min skuldra, under det hon omfamnade mig. Jag darrade af törelse; jag egde ej kraft nog att lösrycka mig, hennes fuckan fade mig an jag