Doktor Schwan af Moritz Hartman. (Öpvwersättning för Helftngborgs-Poften). — (Forts. fr. ur 134.) 5 Jag får ej glömma nåmna att jag numera sällan såg Jacob. Wi bodde icke mera i samma hus. Såsom doktor kunde han wisa en wän den tjenften att wara i dennes ställe å lhospis talet, då densamme skulle refa bort, oh han måste fördenskull bo i hospitalet. På detta fätt blefwo wi skiljda åt och wi träffades numera mest hos Adele. DÅ den der wånnen åters wände till hufwudstaden, for Jacob sjelf ut på landet till ett ställe, der han trodde sig skola kunna erhålla en förmåulig beställning. Nu war jag med Adele ofta ensam. Mos dren kunde knapt betraktas såsom närwarande; hon satt hela dagen i en soffa och stirrade framför fig, Derute i trådgärden war det få herrligt, wåren war få skön och wi woro nås stan iyckliga. Tywärr! Tywärr! Huru olycklig haricke denna lyca gjort mig! Adetewarförtrolans de skön; jag war hennes förtrogne och, såsom hon ofta försäkrade mig, hennes dyraste och kåraste wån — och jag war tjugo är gammal. Men just emedaw jag war tjugo år gammal talade också den kategoriska imperrativen med friare fråm ma inom mig, och denna befallte mig att få