försöfte på alla fått att sortsätta samtalet, mer det blef osammanhängande. Efier en längr. tystnad, under hwilken jag fart mycket funder fam, fade han hastigt för fig fietf, liksom höl ban en monologe: Om jag förlorade Adele — skulle jag ide skjuta mig, ide intaga förgift Jag har något mera att tänka på hår i werl den; jag har en fattig mor att försörja; me jag stulle blifwa för altid olycklig mycket olyd li Jag wisste hwad jag hade att göra. Jac uppreste mig, räckte honom handen och sade god natt. Går du till Adele i morgon ?2 frågade han, då jag redan war ute på trappan. — Rej, ropade jag tillbafa och skyndade mig bort; men jag hade beslutat art gå dit föl jande morgonen. Jacob skulle ej wera om der färden och hwad jag då wille säga henne. Jag hade fattat mitt beslut. Jag kände den hos en tjugoåring wanliga föreningen af egenkärlek oc ädelmod; jag war belåten med mig sjelf, jag war stolt; jag hade beslutat en uppoffring, at afsäga mig henne. Jag wille i morgon för alltid taga farwäl af Adele och wid detta tills fålle säga henne, att hon ej skulle stöta ifrån fig det bästa hjerta, den ädlaste själ. Framför allt önskade jag att Jacob ej skulle blifwa för alltid olvcklig oh jag wille ide bedraga wäns nen. Med detta beflut inslumrade jag få ljuft. Jag begaf mig mycket bittiva på morgonen ås stad, ide till Adeles bostad, utan till en inårs heten belägen wild plantering, der Adele hwarje morgon plägade göra en promenade. Hon hade uttryckligen sagt mig, att jag ej på detta ssälle måtte söka henne; men det owanliga ärendet jag hade ansäg jag skulle göra att hon urfåfs tade mig.