Helsingborgs-Posten – 10 november 1863, sida 3

de båda regeringarna på lika sätt uppfattade, och jag drager ej i betänkande att förklara, att kejsar Alexander, såval under det ilalienska kriget som vid gresskapet Nizzas och Savoyens annexion, har skänkt mig det uppriktigaste och hjertligaste understod. Det var nodvandigt for mig att fästa afseende på detta goda förstånd, och jag måste derför betrakta Polens sak, såsom mycket pophlar i Frankrike, för att ej frukta, att jag blottstallde eb af de första allianserna på sasta landet för saran af att hoja min rost till gunst for en nation, som i Rysslands ögon år upprorisk, men som i våra ögon är arsvinge till en i historien och traktaterna upptagen rätt. Denna fråga berörde emellertid Europas vigtigaste intressen och kunde icke ensidigt behandlas af Frankrike. Endast då vår ära kränkes eller våra gränser hotas, ar det vår pligt att skrida till handling, utan föregående osverenskommelse med andra makter. Det blef följaktligen nödvändigt att jag, likasom vid tilldragelserna i Orienten och Syrien gjorde aftal med de makter som hade samma rättigheter som vi att yttra sig. Det polska upproret, som derför att det så länge fortfarit har fått pregeln af en national karaktär, väckte sympathi ötverallt. Det var diplomatiens systemal att förskaffa denna sak så mycken anslutning som möjligt, för att derigenom göra en patryckning på Ryssland med fulla vigten af den offentliga meningen i Europa. En sådan samverkan af nära nog enhälliga önskningar ansågo vi vara det säkraste medlet alt inverka på Pelersburgerkabinettets ofvertygelse. Tyvärr blefvo våra målt och steg uttydde såsom ett forsök alt skrämma, och Englands, Frankrikes och Österrikes steg; hafva, i stället för alt göra ett slut på striden, endast tjenat till all göra den ännu mera förbittrad. Å båda sider skrider man till ytterligheter, som man ilika hög grad måste i mensklighetens namn beklaga. Hvad var då att gora? Äro vi uteslutande inskränkte till krigets eller tystnadens alternativ? Nej! Utan att gripa till vapen, utan att förhålla oss tysta återstod oss annu ett medel) att draga den polska frågan inför en europeisk domstol. Ryssland har allaredan förklarat, att det i intet hänseende vill anse sin värdighet kränkt genom konferenser, på hvilka alla de frågor, som sätta Europa i rörelse blifva ashandlade. JLätom oss hålla oss till denna förklaring. Låt denna tjena till, att en gång för alla qvåsva dettvedragisfrö som är nåra alt bryta fram på alla ställen, på det att deraf ur Europas sjuklighets klstaud, som framkallats genom så många upplösningselementer, kan uppstå en ny tingens ordning och sugnets åera. Ar nu icke ögonblicket kommet, alt på nylt uppresa den af tiden undergräfda, stycke för stycke af revolutionen odelagda byggnaden på nya grundvalar ? Är det icke en påtrangande nödvändighet, att genom nya traklater erkänna det, som oålerkalleligen blifvit fullbordadt och genom gemensam ösverevskommelse uppfylla hvad verldsfreden sordrir? Traklaterna af år 41845 hafva nästan osfverallt upphört att existera; de äro brutna i Grekland och i Belgien, i Frankrike och Italien såväl som vid Donau. I Tyskland pågår nu en rörelse för att få en ändring i