Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1863, sida 2

anmärkt till engelske umbassadören i Wien, lord Bloomfield, att sördragsbestämmelser gemenlis gen upphöra förft med higets utbrott och frågat, om England werlligen beslutit sig för frig. Frantrites merdelande gar ytterst ut på frame stallandet of samma sraga. Sa stu salerna för ögonblicket. Ä — Uti en Kransvst tidnina lases följande warmt sl:ifna uppsats tallad ISintern och Bos lens Den har wärde för sitt innehall, och den torde hajwa betydelse versör, att jadana tandar sa los att uttalas: ora i de mörka skogarna hwässa de tuft ec) stiltu sma fur, medan teras prester lasa böner för döende och döda. De lyssna, om ins tet rop höjer fig från Occidenten; ett rop från den fränfta civilisationens hemland, ett rop som budar segren för offret, tukttan för bödeln. Wåen de höra blott mostovitens fula, fom vi per genom löfwen, blott genljndet af Mura wiews blumpa qwikheter. Det är, käre män, blött något röfwarpack. Män, fom i dödens stund omfamna korset och sucka suderneslandets nanm; mödrar, hwilkas döttrar Baftirerna skändat, gubbar, i hwilkas udror Kossackernas lansar icke mera finna blod, barn, allaredan mogna till att wara martyrer. Oct är nagot pack, säger jag, nagra narrar! De föra sömnen för köpmannen i Londons City; de sörwirra finansmännens berätningar. Luckligtwis hör man icke efter dem. Wanta blott ett par manader, få haswa dessa oroftiftare fatt deras rätt vd) dom. Sa fom mer wintern, det Heliga giyflands gamla förs bundskamrat. Skogen har icke längre blad, öfwer marferna ligger det hwita lakanet, bär och der belyses det praktfullt of blodeldens faäcklor. Så stryka tavalkader af Kossacker från Don öfwer Poleus slätter. Dessa trofasta krigare, något berujade, något blodiga, med sabeln mellan tänderna, med brandfacklan i handen, de fara fram öfwer upprorets jord fom genljuder of ros pen mår gode foder esaren. DÅ är tiden siut för haljwa åtgärder. Hit: tills har Murawiew dlott somponerat idyller; nu skall blodet s.yta i strömmar, hwarje flott jemnas med jorden, förkolade tomter skola bes teckna städernas palatjer, men tyrkorna skola bewaras som — stall! Tå stall måhända Worschau, en sorgeus och smärtans stad, resa fig med ett sörtwissans rop. Satt då eld på rebellernas håla från den ena ändan fil den andra? Glödande bomber bwi sia deras hwiflande wisa, medan de korsa Mvars andras lysande wägar i den mörka winternatten. En suck, en llagan mot himlen ut i det toma erumet — och så är allt förbi! Lerester skall den högsinte Ålexander gifva Polacatrne omnesti. Åch i många, Många år stall saden wäxa frodig på Polens jord, men den resande skall undra öfwer, hwarför detta londets rosor hafwa en få mörlröd sarg. Och om århundraden ssall historien säga: De sterrife talade högt om frihet, Englands fartyg simmade vå hwarje haf, Frantrite hade ferhbuns dratusen soldater, då — — — ÄÅbnei, historien skall tiga stilla. Ty den moslovi tisla spindeln har då spunnit sin wäf från Chinas sirand till Adriclista hafwets brads dar; och Franfrile, Franlrile! det bar då efter hand lärt sig att wara — for sackistt! — Till fyro millioner uppgår un Swerges befolkning, enl. e. o. professor Malmströms nyom en annan braate honom alla skalter fom — —— —— —