Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1863, sida 3

Dricka Qrinnana skönsta perlans, skal (lrinnun! — Ack hur rikt det ordet klinga ot Hur det kävslan uti vågor bringar, Hur det likasom elektriskt laddar Våra ådror — och vår Iugna bal. J, som forsken i naturens riken, Skaparn hållande i mantelsliken, Männe än j qvinnan forskat ut? Anatomer! Kunnen j bed,ra, Att det väsen, som gör oss så yre, Att det verkligt hör till slägtet: Homo, Och ej narrat också er till slut? Haln j någon engel dissekerat! Han j känt, hur vingarne vibrerat På en himlaborens skulderblad! Qvinnan skapades att oss förtrolla, Lät oss då vår ungdomstro behålla, Alt hon har, men gömmer sina vingar Blott för någon himmelsk storparad. Eller svaren, Esculapi söner! Fins mixtur så söt som qvinnoböner, Fins dekokt så bäck som qvinnoharmt Hennes läppar äro helsobrunnar! Homöopaten sjelf med fröjd förkunnar Allopatens seger, då han rusas Vid en vinnas ömhetsfulla barm. Notanisten vill ej mer förlora Qvällens stunder hos sin vissna flora, Då han skådar lifvets skönsta ros; Geologen glömmer jordens daning, Då om bimlagloben han får aning, Zoologen faller tjusad håfven, Och papilion — qrinnunm siyt slu hes, I Kuklidis vinkelrätte vise! Dubbelt edra tankars djup vi prise, Om j lösen kävdekens problem. Söken att med integralen finna Vägen ull hvar skön och älskvärd qvinna, Då skall fysilkern som urkraft ställa Skönhet främst i shapelsens system Mineralogin må sein förklara Fenomenet, detta underbara, Alt ett hjerta, formadt utaf sten, Blixtsnabbt mäktar sig till vax förvandla. Hur det hänstans glöd kan så behandla, Alt den byts till is, — det ma Komisten Pröfva, om han det ej pröfvat rein Mystiska och dock så enkla väsen ? Lilja bland de simpla menskogväsen, Qvianan, outgrundliga natur! Moder, så som Inmlen blott kan amma, Älskarinva, — altare och flamma! Slaf, tyrann! Än lamm, än lejoninna, Fridens genius, i strid hjeltinna! Är du endast menska, eller hur? Spann du ej i tidens morgontimm, Lend af gudaljusets första strimma, Tråden tili den dolda telegraf, Som förenar Jords och himmels under? Om ännu i lifvets sista stunder Då vi rona fåförgängtigheten, Tolkar du för forskarn evigheten, — Du, hans lefnads verkliga seraf! Hur vi alltså väga, mäta, gräfva, Hur vi efter nyckelknippan stråfva, Som Allfader räcker oss på skämt; Låt oss aldrig för det outredda Cilamma bort det tusen ganger sedda, Qvinnoögat, makans, älskarinnans. Moderus, dottrens, engelns, hoc ert gvinnans, QLrinnans