Helsingborgs-Posten – 7 juli 1863, sida 3

dan tjugo år innan den nypfanns, så måste man finna denna tilldragelse dubbelt märfs wärdig. Di man frågade Cazotte huru de närmwas vande kunde stå i något förhållande till ftarpråttarefärror, fängelser och schavott, enär fådant endast hotar förbrytare, fade han: Den tid skall komma, då man ej allenast af: rättar brottslingar. Gud förhindre det; men min dröm lärer mig, att alla dessa lysande herrar, dessa bländande sköna, starliga damer, hwilfa här äro församlade, skola falla ett offer för folkraseriet. Betänten blott att jag såg oss alla i skarprättarens wäld, alla dogo och hwarje blodigt hufwud rullade ned i sanden. En ögonblicklig tystnud följde härpå, ty mar redan hwar och en gripen af visionen, blef han det ännu mera genom den egendomliga, öfwertygande ton, hwarmed profetian nttalades. Fru Montmorency wille befria sällskapet från den tyngd fom hwilade på deras finnen, när made fig derför drömmaren och sade leende till h onom: — Min käre herr Cazotte! Ni har talat om skarprättarekärror; jag will hoppas att man låter föra mig till döden i min egen wagn. Man hade warit enwis att wilja höra uns derrättelsen, oattadt Cazottes bön ätt få tiga med fin dröm; mi hade de sköna damerna lemnat den älskwärde, eftergifne mannen, och snart fanns ej i salongen någon qwar mera än den profetiske swärmaren. Wid fru Montmorencys ord hade Cazotte rest fig upp. Nu talade han i en få öfwer tygande ton: — Rej, madame, ty detta ffall blifwa det sista företräde man ffall lemna åt konungen af örankrike; ni få wål fom jag ffall fara iftarp