Helsingborgs-Posten – 30 juni 1863, sida 2

J hela fin hallning uppenbarade han, att han icke wille blifva igenkänd såsom foniumgen. Charles-SSeuri Sanson fände en dbesynnerlig oro wid konungens anmärkning; under det han instittlikt fästade ögonen på konungens hals, märkte han att denne i det hela mycket starkt oyggde furste hade en muskulös hals, hwars omfång war mycket större än den of Schmidt med blyertspenna tecknade halfeirkeln för halsen. Män farfar rittigt darrade, efter denna iafkttagelse, men, fastån han stod försjunken i en flags stum betraktelse, hörde han lidwäl konungens röjt, hvilken, sedan Han med en blid hänwisat på min farfar, frågade doktor Louis: — 2v detta den mannen? Doktorn uttryckte en jakande åtbörd. — Fråga hwad han tror vm saken, fade Ludvig XVI helt sakta. — Ni har hört denue herres anmärkning, fade läkaren, i hwilken form fynes er falltnifwen wara bäst? — Den nådige herrn har fullkomligt rätt, fade min farfar, i det han temligen starkt bes tonade orden nådige Herru; den halfmånlika formen af knifwen skulle ej alltid wara ans wändbar. Konungen log ned en miss tillfredsställelse; derefter tog han pennan och förbättrade tedninz gen och drog en rak streck i stället för den till formen halfmänlika som skulle beteckna bilan. — Men jag kan ju misstaga mig, — sade han, — och då frågan skall löfas bör man förr söta båda slagen. Derpå helsade han wänligt med handen och gick samma wäg ut som han kommit in. Detta war ej mera den unge konungen, som min farfar hade fett några år förut i Versailles