Helsingborgs-Posten – 30 juni 1863, sida 2

Undtligen inträde de i doktor Louis rum. Doltoru fatt på en stol framför bordet, Mvars öfwer war utbredt en grön sammetsduk med guldfransar. Efter den wanliga helsningen på sin kollega, anhöll Antoine Louis att få se planen till den nya maskinen. Guillotin framlade Schmidts teckning, till hwilken min farfar hade widfogat förtlaringen, i det han genom bokstäfwer ut: märkt hwarje del och angifwit hwartill den stulle begagnas. Under det man war sysselsatt med denna undersökning, öppnades plötsligt en tapetdörr och en person inträdde. Doktor vouis, fom hittills suttit, reste fig nu. Den nykomne lastade en kall blick på Gnuil: lotin, som djupt bugade sig, wände sig derpå till Antoine Louis och fade till honom: — Nå, doktor, Ywad tänker ni om saken? — Denna maffin tyckes mig wara mycket fullkomlig, swarade den tilltalade, den rättfördigar fullkomligt ollt hwad herr Guillotin sagt om densamme. För öfrigt, döm ni sjelf. Och med dessa ord framrickte han teds ningen. Denne betrattade sstillutigande ett ögonblick teckningen; sedan skakade Han twiflan de på huf wudet och sade: — Skall deuna form af en skära äfwen upp fylla sitt ändamål. Tror ni att ett så vune dudt jern skall passa till alla halsar? Jag tror att det för många skulle wara för stort och återigen för andra icke tillräckligt. Efter denne persons inträde fästade Charles Henri Sanson all fir uppmärtsamhet på hor nom. Nösten hos denne person lände han igen. Den medelmåttige mannen i den nörka drägten, utan ordnar på bröstet war konungen.