Helsingborgs-Posten – 30 maj 1863, sida 3

icke till gemäl åt en haron, och hon är dock for stult, för att intaga en plats i det hus, hvars anor skulle blygas for henne.? P)et vill då saga, att du förskjuler mig? ropade Alfred, glodande af vrede. Rustica fattade mildt hans hand. Det vill säga?, hviskade hon, det vill säga, att jag har hört den suck, som baron Alfred utstötte, då han beslöt sig till att gora mig till sin gemål. Den der sucken skilde oss åt för evigt, den var vår kärleks dodsdom! Lef vål, Alfred! Jag tackar er, drömmen år forbi, vi åro begge uppvaknade! Och i det hon fattade sin brudgums hand, fortfor hon: I närvaro af min brudgum och mina foräldrar ville jag taga afsked af er, på det de alla skola se och erkänna, att vår kärlek var ren och fläckfri, och att vi utan blygsel kunde bekänna den för Gud och våra föräldrar! Det var det, som jag fordrade af er, Alfred. Ni har hållit ord. Men nu må ni gå och söka er en brud, som är värdig alt stå bredvid er, och hvilken eder mor utan vrede och utan uppoffring kan helsa vålkommen såsom sin dotter!? Alfred svarade ingenting, hun slungade på henne en vredgad blick och lemnade hastigt trädgården. Rustica log, såsom en huld förlåtelsens engel skulle le. vNu vredgas han på mig, sade hon sakta, ven gång skall han tacka mig. — sou rackte sin hand åt Clas, som tryckte den till sitt hjerta. )-å, frågade Peter derpå, när de alla sutto tillsammans under lindan framför husdörren, liksom den gången, då den rike farbrodren kom, för att utbedja sig sonen. Har du öl