Helsingborgs-Posten – 14 april 1863, sida 3

det han betraktade frölen Jcanne, woro mera passande för en mörkrets handling än för nä got få gudomligt och heligt. Emellertid mäste han någongång komma till saken. Han beslöt hastigt att förbigå alla långa inledningar. — Min fröken, sade han med en djup suck, ni känner oabbe Gomart. Wid detta namn reste sig den unga flickan hastigt upp. Hennes förut rosiga kinder blefwo bleka, en wredesblixt lyste i hennes öga och med en röjt i hwilken hon fåfängt sökte nedlägga lugn, fade Hon: — Swad skall det betyda, min herre? Huru fom ni på den dumma idgen att tala med mig om abbe Gomart? Är ni då en spion, fom han stickat till mig? Om få mwertligen förhåller fig, beklagar jag att ni redan i så unga år bedrifwer det snygga handtwerket att deltaga 1 förföljelfen mot en qwinna. — Men min fröken, fade min farfar med en sorglig ton, kan ni werkligen tro något sådant? Det är wisst sant, att jag känner abb6 So: mart, men hwad jag gjort har han ej ringaste del uti. Jag har ofta hört abbgen tala omer, till oc) med Belt öppenhjertigt, att hans sköna nice warit nära att blifwa förledd af elaka förförare, då jag beslöt upptäcka detta för er och att kasta mig för edra fötter och beswära er att betänka saken och att lyssna till den wärdige mannens tal, han som talar till er både såsom andlig lärare och slägtinge och ej åstundar annat än ert wäl i denna werlden och er lycksalighet i den andra werlden. Under det Charles Henri så talade, hade han förenat handling med ord och kastat sig ned för Jcannes fötter. J början af detta djerfwa tilltal hade den