II. kRustica. (Forls. sr. n:o 42.) Jag kan det inte, Peter, jag kan det inte sade Martha. Det pressar hjertat ur mig ålt slappa henne så långt ifrån mig och icke en gång få ge henne min välsignelse! Ack, men, men betänk dock, att vi aldrig skola återse henne, alt det är för sista gången jag i morgon skall sluta henne i mina armar till milt arma, qvalda modershjerta. Och till och med denna sista tröst viljen I icke en gång unna mig! Jag skall icke en gång låta henne se mina tårar och min jemmerl Om du gör det, skall hon inte resa, sade Peter. ?Du skall ined dina tårar bortspola hennes lycka, Martha! Och menar du ej all det också skall bli lungt för mig att synas glad, medan mitt hjerta nästan brister, och all skratta med Rustica, under det jag ville gråta? Men om vi bringa ett offer, måste vi också bringa det helt och fullständigt. Vi hafva insett, att det är till Rusticas bästa om hon reser med boronessan. Låtom oss derföre vara ståndaktiga, det skall vara den sista kärlekstjenst, som vi arma föräldrar kunna göra vår dotter. Och nu kom, gumma, och låtom oss gå till sängs och stärka oss for morgondagen.? Ack låt mig först se henne än en gång! sade Martha. Såkert sofver hon redan, o, låt mig valsigna henne under somnen och än en gång se mig mält på hennes anvsistel Rustica slöt sakta igen fönstret och smög i sängen. Ilennes hjerta klappade högt och utåligt, eit outsägligt vemod kändes inom henne, men hon betvang sig med kraften af sin vilja. Hennes föräldrar skulle ej ana, alt hon hört deras samtal, att hon nu kände det oerhörda offer, som de ville bringa henne. llon lade sig ned och tillslot ögonen samt låg lugn och stilla, då föräldrarna kommo, for att med blickar af oändlig kärlek betrakta hennes af månen belysta ansigte. då Martha lutade sig öfver honne och i en brinnande bön nedkallade öfver henne Guds välsignelse, då Peter kyste hennes panna, och hon kände de tårar, som från hans ögon föllo ned på hennes ögonlock. Men då hennes föräldrar äter sakta lemnat hennes kammare, då satte sig Rustica upp på sin bädd och stirrade upp på månen och grät och bad. Så satt hon hela natten igenom, och ändtligen var hennes hjerta lugnioch stilla, ty hon hade fattat elt beslut, hon visste med sig, att hon valt det rätta! — Ilon sjönk tillbaka på sitt lager och insomnade lugnt. Solen sken redan in i hennes kammare, då hon vaknade, och dernere fornam hon sin fars stämma, som ropade henne och sade, att det redan vore sent, och att baronessan snart skulle komma för att afhemta henne. )Jag kommer! Jag kommer? ropade Rustica, och hon klädde sig och skyndade ned till föräldrarna, hvilka väntade henne med frukosten. Rustica räckte dem sina begge händer och såg på dem med en så djup, så sällsam blick, all de begge föräldrarnes hjertan bäfvade och de ovillkorligen nedslogo ögonen. Rustica såg det och log mildt, hennes hela väsende hade någonting högtidligt, någonting slutet, hon uppbar stoltare sitt bufvud, hon tycktes hafva blifvit större och äldre, ej mera ett leende barn, utan en allvarlig, stolt och sjelsmedvolen jungfru. Ilon hade växt in i sig sjelf, ty hon hade nu tillkämpat sig sin första seger öfver sig sjelf. Hennes föräldrar visste det icke, de nedsväljde sina tårar och bemödade sig att vara muntra och lägga en glädtig mask öfver sitt sorgsna ansigte. Rustica hade velat skrika högt till af smärta, då hon såg det, men hon syntes lugn och glad liksom hennes föräldrar. Plötsligt bleknade Peter, och Martha sänkte darrande och suckande sitt hufvud mot linden. De hade hört rullandet af en vagn, de AAA AI-—— unga f ickan, isynnerhet då han talade om abbe Gomarts ömma kärlet, synts helt lugn; men då det kommit till slutet af predikan ljöd plötss ligt ett giadt skratt, hwiltet säkerligen nagon gång förut ljudat för en misslyckad botpredikants öron, och Jeanne wände sig om till uppasfers skan, hwillän stod batom cn halföppen tapet dörr, sägande: